Bosse Skoglund & Zilverzurf: Mantra Sessions

Diesel C52 / Playground / Tid: 55 min.
Bosse Skoglund dr, perc, Zilverzurf b, g, synth, e-bow, Robin Cochrane perc, Marianne N’Lemvo perc, voc (7 låtar), Christer Bothén kamale n’goni (3 låtar), Bernie Tomson keyboards, Roland Keijser ts, fl (3 låtar), Kärsti Stiege voc (3 låtar), Desmond Foster g, voc (4 låtar), Klas Jervfors trb, tb, tr, flg (3 låtar), Lennart Söderlund g (4 låtar), Per Flamman Westling g (1 låt), Peps Persson hca (1 låt), The Yatra children voc (1 låt). Inspelad 2012, 2014 och 2015 i Sverige, Portugal och Indien.

I Indien är det populärt med ”mantramaskiner”. Portabla spelare med framsjungna mantran av olika slag. Ungefär som att man skulle stoppa in ett gäng Hare Krishna-människor i en ipod.

Gitarristen Johan Zachrisson, Zilverzurfarn alltså, och trummisen Bosse Skoglund har använt sig av just en sådan och samplat elva olika mantran som utgångspunkt för världsmusikaliska utsvävningar åt alla möjliga håll: rock, jazz, blues och reggae.

Den indiska musiken är naturligtvis inget nytt för dessa veteraner på den svenska musikscenen. Inte heller mantrasjungandets monotoni. Det hörs alltså att Skoglund och Zilverzurf, och de många gästande musikerna, är på hemmaplan: musiken flyter lugnt och makligt men samtidigt med ett stabilt drivande groove.

Fokus ligger på det kollektiva samspelet men ibland släpps individuella röster fram för kortare eller längre solon. Jag fastnar särskilt för Bernie Tomson som genomgående gör lysande insatser på Wurlitzer-piano. Inte minst på den suggestiva Female Power (Om shakti Om), albumets bästa spår, där Miles Davis tidiga sjuttiotal åkallas med gott resultat. Fast utan den maniska funken och Miles trumpet förstås.

Roland Keijser spelar flöjt på Wisdom & Knowledge (Shanti mantra) som vore han en lokal musiker inspelad på plats. Det gäller också Christer Bothén vars harp-luta hör hemma i Mali men som på Mantra for Peace (Om Saraswathyai Namaha) infogar sig i det indiska utan några problem. Man har även lockat fram Peps Persson för ett sällsynt inhopp på munspel i den makligt bluesiga The Temple Called Universe (Namo Narayana).

Mantra Sessions är ett ur alla aspekter gediget musikaliskt hantverk. Behagligt att lyssna på men inte så väldigt spännande. Som i all annan etno-ambient (det är där man får placera musiken) kan man sakna tydliga påståenden och inslag som stör det försiktiga tassandet.

Den medföljande cd:n med dubversioner gjorda av Johnagold ger inget mervärde. Samma sak men segare och tråkigare. Men så har jag, för att vara ärlig, aldrig riktigt förstått mig på grejen med dub.

Dan Backman