Brötzmann – Bekkas – Drake: Catching Ghosts

Text: Rikard Rehnbergh

Brötzmann – Bekkas – Drake

Catching Ghosts

ACT (Naxos)

Peter Brötzmann ts, cl, Majid Bekkas guembri, voc, Hamid Drake dr.

Insp. Grossen Haus, Berliner Festspiele, 4 november 2022.

Korsbefruktning I: maskingevärssaxofonisten Peter Brötzmann (requiescat in pace), guembrispelaren Majid Bekkas (som spelar med Goran Kajfeš Subtropic Arkestra) och Hamid Drake (som kompat Don Cherry, Herbie Hancock, Pharoah Sanders etc.) i en liveinspelning från Berliner Festspiele och Jazzfest Berlin 2022. Kan knappast bli mer korsbefruktat än så.

Men faktum är att de fyra kompositionerna, eller ska vi säga improvisationerna, utgår helt och hållet från den marockanska gnawamusiken. En, åtminstone, halvmillenielång tradition som maalem (ceremonimästare) Bekkas naturligtvis behärskar till fullo, där Drake faller in (i ledet) med lyhörda takter och rytmer och Brötzmanns tenor och klarinett bidrar med ett slags kommentarer till besvärjelserna från guembrin och åkallan från Bekkas’ stämma.

Påtagligt är att de traditionella jazzmusikanterna håller en tämligen låg profil och liksom sitter still i båten, för att den inte ska kantra mitt i Medelhavet. Det gör inget alls. Guembrin har bara tre strängar, två bas och en bordun, och tar således inte särskilt stor musikalisk plats medan vi väl vet hur Brötzmanns rör kan/kunde låta när han är/var på det humöret. Också Drake kan gå loss på sitt batteri. Hårt. Ta Chalaba, som bland annat kan betyda lekfull på arabiska, plattans första och längsta och bästa stycke, där Bekkas inleder med en grundton och -stämning, Brötzmann frispelar över basgången, Drake tecknar finurliga men distinkta figurer på trummorna och Bekkas återkommer med en vokal invokation. Och när trion blir på det ”bluesiga humöret” visar de varifrån den ursprungligen kommer. Så där håller det på skivan/spelningen igenom. (Undrar om spelningen, som skivan, endast var 43 minuter lång?)

Det här är ett bra mycket mer spännande möte än Bekkas med Arkestran, i vilken han får anpassa sig efter ensemblen och gnawan lätt kan tas för ett pikant, nära ”exotiskt” inslag i ljudkollaget; här är det tvärtom Brötzmann (vars klarinett han får att låta väldigt lik en skalmeja på sista stycket, Balini) och Drake som underkastar sig sufiliturgin och låter Bekkas och guembrin hålla i taktpinnen (trots att vi är på Brötzmanns hemmaplan).

I trion möts tre världsdelar: Europa, Afrika och Amerika. Desamma som var involverade i den så kallade triangelhandeln i vilken varor (främst till och från Europa) och människor (huvudparten från Afrika till Amerika) skeppades i nära 500 år. Albumtiteln syftar också på detta faktum; Brötzmanns förfäder kan ha varit slavhandlare och Drakes slavar, Bekkas’ både och. Mötet är i vart fall ren dialektik: tes (gnawa), antites (avantgardejazz) och syntes (Catching Ghosts). Och det är bra. Det är att ta det goda ur det onda.

Rikard Rehnbergh

 

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(11) { [0]=> int(54541) [1]=> int(50803) [2]=> int(54353) [3]=> int(54325) [4]=> int(54305) [5]=> int(54329) [6]=> int(54566) [7]=> int(51323) [8]=> int(54013) [9]=> int(54382) [10]=> int(54209) }