Cecilia Persson och Norrbotten Big Band: Composer In Residence

Prophone PCD 161 / Naxos / Tid: 77 min.
Håkan Broström as, ss, fl, Peter Fuglsang as, cl, bcl, Jan Thelin as, Karl-Martin Almqvist ts, cl, Robert Nordmark ts, Per Moberg bs, fl, Bo Strandberg, Magnus Ekholm tp, flh, Dan Johansson, Jacek Onuszkiewicz, Elin Andersson tp, Peter Dahlgren, Arvid Ingberg, Urban Wiborg, Peter Fredriksson tb, Björn Hängsel btb, Alexander Zethson p, Nils Ölmedal b, Peter Nilsson dr. Insp. Kulturens hus, Luleå, november 2014.

Det börjar med en smäll: blåset och slagverket spelar tutti i tre stötar som tycks vara introt, likt en tevedeckare på 70-talet, till en storbandsexplosion. Men så lugnar det ned sig med ett piano som plockar några lågmälda skalor ur de 88 tangenterna. Sedan kommer blåset tillbaka i ett par friskaliga toner för att slutligen dröjande, drömskt lägga sig som en tät dimma över Bottenviken.
Stycket heter Lulu och det är inte Alban Bergs expressionistiska tolvtonsopera som åsyftas utan det samiska namnet för Luleå, vilket betyder ungefär vattnet i öst. Eljest är väl staden mest känd för en stor stålindustri, kvalitativ ishockey och en levande musikscen – förutom storbandet har Bear Quartet och hardcorebanden Breach, Fireside och Raised Fist bildats här.

Pianisten och kompositören Cecilia Persson som vuxit upp i Sveriges södra landsända, i Norra Åsum närmare bestämt, har tagit sig an uppgiften att skildra Norrbottens huvudstad tillsammans med dess storband. Och hon har gör det bra. Musiken är en dynamisk växelverkan mellan fast och fri form, mellan partitur och improvisation, mellan melodi och kakofoni.
Och hon har gjort det med hull och hår: Inför komponerande och konserterande – skivan är inspelad live på Kulturens hus i Luleå i november 2014; varför det dröjt så länge att ge ut inspelningen är en berättigad fråga – har Persson intervjuat och jammat med envar i det 16 personer starka Norrbotten Big Band. Hon har velat belysa olika aspekter av den nordliga staden. Ett intellektuellt gediget jobb.

Följande spår, Stad i aska, låter på papperet som en intrikat Paul Auster-roman. Stycket handlar emellertid om den stora branden i juni 1887 som lade stora delar av stadskärnan i ruiner. Fast den första associationen är inte så långsökt. Håkan Broström plockar skalor som en annan regndränkt Coltrane på sopransaxen. Och återigen är det en bas- och blåsgång à la ”Rosa Pantern” som för tankarna till 70-talets teveserier. Persson är förtjust i den där något stelbenta, klafsande, lufsande rytmen; ”Im Tempo eines gemächlichen Ländlers” som det heter hos Mahler.
Det är uppfriskande att höra en musiker från vanligtvis mindre ensembler – som Paavo och Lina Nybergs band – ta sig an ett storband utan överdriven respekt och försiktighet. Ett svar är nog att Persson är van att handskas med hela registret på sitt personliga instrument pianot. Hon har mottagit två Jazzkatter (2012 och 2014) för årets kompositör. Och för det, förmodligen, blev hon först ut i storbandets och stadens nya projekt Composer in residence, eller huskompositör.

En musikalisk ledstjärna för Persson tycks den 2013 år avlidne instrumentkollegan Bengt Hallberg ha varit. Det fjärde stycket bär hans hommage och är ett melankoliskt sökande efter en vän och en tid som flytt, men minnena lever kvar. Återigen en finkänslig insats av Karl-Martin Almqvist på tenorsax.
Furioso är inte bara en musikalisk term utan även en hästras, ett så kallat varmblod. Och det kan nog krävas i en kylslagen stad som ”Lule”. En gong sätter igång loppet. Tempot är till en början högt, fast inte överdrivet, utan mera som en jämn trav över ett vidsträckt fält. Sedan övergår det i trombonernas drömska, dimmiga Bottenvikstoner igen. Blåset ljuder som en mistlur från ett i dimman förlorat fartyg. Så tillbaka till traven. Och avslutas i dimman. De snabba tempo- och taktväxlingarna för tankarna till Zappas storbandskompositioner.
År 1732 for Carl von Linné på sin Lapplandsresa som tog honom mestadels till samebyar. Hennes kommentar till hans ord om Lulé, ”En by om än skön”, blir ett stämningsfullt och spänningsdallrande stycke, nästan klassiskt till sin struktur, vars val av tonart känns som en övergiven natt i fjällen. Linné var inte ensam. Hans ton i reseskildringen kan vara nedlåtande gentemot ursprungsbefolkningen – fastän han lät klä sig i kolt och kanske hade en ”affär” med en samiska. Det är inte Perssons – trots att hon låter sig porträtteras med ett renhorn på omslaget. Tvärtom!

Rikard Rehnbergh