Chris Potter: Got the Keys to the Kingdom – Live at Village Vanguard

Chris Potter

Got the Keys to the Kingdom – Live at Village Vanguard

Edition Records (editionrecords.com)

Chris Potter ts, CraigTaborn p, Scott Colley b, Marcus Gilmore dr. Insp. live Village Vanguard, New York februari 2022.

Den ytterst produktive saxofonisten Chris Potter har återigen släppt en skiva fylld av högoktanig, kontemporär jazz med stark personlig prägel.  För två år sedan gav han ut en mycket genomarbetad soloskiva There is a tide, där han visade på sin mångsidighet även som pianist, gitarrist och bassist. En möjlighet till en studiosession med trion Circuit i slutet av pandemin gav avtryck i en energifylld och expressiv utgåva med titeln Sunrise reprise. Båda plattor är utgivna på Edition Records. Och nu är det alltså dax igen, denna gång med en liveinspelning från Village Vanguard i New York. Nu i kvartettform och likhet med föregångarna en mycket energirik, expressiv och varierad skiva.

Det som är nytt är att Potter inte spelar eget material eller några standards. Första spåret är en blues signerad Mississippi Fred McDowell, You gotta move som ger skäl för sin titel. Potters märgfulla tenorspel dominerar och gradvis höjer intensiteten där pianisten Craig Taborns expressiva pianospel efterhand tar över och drar iväg för att strax före målgång sammanlänkas med Potters tenor. Intensiteten ligger kvar på efterföljande folkmelodi från Amazonas Nozani Na (upptecknad av Hector Villa- Lobos), men här med en mera ljus och lyrisk grundton.

Billy Strayhorns Blood Count är skivans enda ballad, där Taborns illustrativa pianoslingor rör sig runt Potters lyriskt drivna tenorspel. En temposnabb, närmast blixtrande version av Charlie Parkers Klactoveedsedstene bryter av och här driver trumslagaren Marcus Gilmore på mot en crescendofylld final, ekvillibrism på hög nivå. Avslutande titelspåret gospeln Got the keys to the kingdom innehåller extra allt. Potters tenorspel har periodvis coltraneska förtecken, Taborns piano är expressivt, stundtals fritt och rytmiskt intensivt och Gilmore växlar upp sitt rytmarbete några steg i såväl intensitet som kraftfullhet och tempo. En andlös avslutning, där det inte finns mycket att tillägga utom en sak. Basisten Scott Colleys kongeniala basspel skivan igenom, ifrån subtila lyriska inpass, sammanlänkande och stabiliserande ankringar till intensivt tänjande och vidgande av den rörliga spelplanen.

Ulf Thelander