Correction: Swing

Signal and Sound Records SAS003 / Tid: 40 min(LP), 53 min (CD)
Sebastian Bergström p, Joacim Nyberg b, Emil Åstrand-Melin dr, insp i Norrköping 1 april 2015.

Pianotriojazz, som flyter fritt utan att tappa kontakten med fast mark. Fritt och bundet i en lätthet, som kommer från alla triomedlemmarnas handlag, deras sätt att skapa klanger, sparka igång rytmer och låta melodier flöda i fragment. Alltid går det att låna öronen åt vem som helst av spelarna. Dröja en stund vid Emil Åstrand-Melins suveräna slagverk, som både baxar fram musiken i skritt och av och till kastar in små explosioner framför fötterna på de andra. Som de gamla swinglirarna. Eller följa Joacim Nybergs elastiska, spänstiga basspel som tecknar egna, långa linjer av de andras spel. Han hörs som den axel de andra svänger kring. Och Sebastian Bergströms maffiga pianospel, som verkar ha växt fram ur Monk eller Taylor, men hämtat en hel del av kraften i nyporna från några av de bästa swingarna inom pianojazzen. Hör bara hur han prickar in Lester Youngs klassiskt avspända Lester Leaps in. Avskalat in till benen. Ja, litet så som Basie skulle ha kunnat presentera låten. Så tänker jag några sekunder på Eddie Heywood, sedan … Nej, snart är jag så inne i den frijazziga yra som tar vid utan att något av den grundläggande swingen tappas bort. Tvärtom, den tätnar, kompliceras och kastar sig mellan ljus och mörker. De ger under femton minuter Lester Leaps in en ny anatomi. Fylld av glädjerika detaljer. Till exempel en duo à la boa constrictor mellan piano och bas. Att kunna gå vidare efter en sådan lekfull urladdning är urstyvt. Och Lester Young får i andanom lira vidare i fler variationer, där musikerna inte missar några chanser att förtäta. Slutligen har musiken åter blivit så där tassande smårytmisk som i början och låten smyger ut från scenen. Suveränt att av en gammal klassiker göra en egen klassisk (det är jag säker på) version.

På cd:n finns två bonusspår. Direkt efter Lester kommer Ornette Coleman med Blues Connotation, som får en liknande genomgång. Bergströms drivande piano utan yttre gränser mot Åstrand-Melin/Nyberg, som på ytan markerar gammal pianotriosväng men ändå rör sig fritt. Kort sagt: det svänger så att kristallen spricker i jazzens gamla spegelsal. Perfekt prickat på omslaget, förresten, av John Henriksson, som utan pastisch träffat tonen i de bästa abstrakta skivomslagen från 50-talet.

Thomas Millroth