Count Basie and His Orchestra: Kurhaus Concert 1954

CoverBasieKurhaus640

Doctor Jazz DJ 015/ www.doctorjazz.nl / Tid: 77 min.
Reunald Jones, Joe Newman, Joe Wilder, Wendell Culley tp, Benny Powell, Henry Coker, Bill Hughes tb, Marshal Royal cl as, Ernie Wilkins as ts, Frank Wess ts fl, Frank Foster ts, Charlie Fowlkes bars, Count Basie p, Freddie Greene g, Eddie Jones b, Gus Johnson dr, Bixie Crawford vo. Insp. live i Kurhaus, Scheveningen, Haag, Nederländerna, 27 mars 1954.

När Count Basie och hans orkester genomförde sin Europaturné våren 1954 var badorten Scheveningen i Nederländerna och det välkända strandhotellet Kurhaus en av nedslagsplatserna. Den 27 mars gjorde bandet två framträdanden på hotellet. Ljudtekniker Gé Bakker, som skötte ljudet, spelade påpassligt in stora delar av de två konserterna på sin Grundig 700L rullbandspelare, en högst ordinär apparat om än med hyfsad ljudkvalitet. Det sägs att Bakker gjorde inspelningarna enkom för privat bruk, kanske för att i efterhand kunna lyssna in och bedöma hur väl han genomfört sitt teknikeruppdrag. Nyligen har Bakkers inspelningar återfunnits. Många av dem är ofullständiga, flera låtar saknar början eller slut eller har andra brister, men eftersom material från båda konserterna finns bevarat så har man efter ett omfattande restaureringsarbete lyckats rädda hela 19 kompletta nummer till eftervärlden.

Basies första storband (1936-1950) spelade liksom andra storband på den tiden framför allt till dans. Mot slutet av 40-talet infinner sig nya förutsättningar för storbanden. R&B och senare rock’n’roll tar över och blir den nya tidens dansmusik. 1950 avvecklar Basie sitt första storband av ekonomiska skäl. När han två år senare startar sitt andra storband (1952-1984) är det med nya musiker och nya solister, och med inriktningen att ge konserter inför sittande publik. Även om det nya bandet gör några skivor under sina första levnadsår så är inspelningen från Kurhaus 1954 ett värdefullt komplement till tidigare känt material. Här finns den stabila 50-tals-swing, som är typisk för Basies andra storband, där Freddie Greenes gitarr på ett unikt sätt limmar ihop kompsektionen. Basies lekfullt enkla pianospel med koppling till boogie-woogie-traditionen står i bjärt kontrast till blåsarnas mäktiga klang. Och just i mötet mellan det enkelt sparsmakade och det kraftfullt potenta antar musiken en starkt dynamisk prägel. Redan 1954 har Basie-bandet erövrat det sound och den vinnande musikaliska profil, som kommer till uttryck i succéalbumen April in Paris 1955/56 och Atomic Mr. Basie (Atomplattan) 1957.

Inspelningarna från Kurhaus rymmer några klassiska swinglåtar i upptempo, Jumpin’ at the Woodside och How High the Moon, men också riviga Two Franks, en originallåt skriven av Neal Hefti, där tenorkollegorna Frank Foster och Frank Wess jagar varandra ”på liv och död” i häftiga dueller. Betecknande för Basie-bandet är att många av musikanterna ges utrymme för soloprestationer. Altsaxofonisten Marshal Royal briljerar i bästa 30-talsstil i You’re Not the Kind. I Rockabye Basie får Charlie Fowlkes ordentlig fart på barytonsaxen, och det är brutalt humoristiskt och publiken jublar. Basie inleder själv låten Nails med en räcka blueskorus och bjuder in Eddie Jones och hans bas som bollplank. När hela bandet till slut sätter in stöten så golvas publiken. Jerome Kerns fina Yesterdays presenteras ömsint av Henry Cokers trombon och i trumpetsektionen är det framför allt Joe Newman och Joe Wilder som exponeras flitigt som solister i flera låtar. Men när allt annat är sagt är det ändå slutligen soundet och swingen som gör Basie-bandet unikt, som förklarar bandets storhet. Och världen skulle utan tvekan ha varit en smula fattigare detta fenomenala storband förutan.

Leif Linnskog

Annonser
Annonser
array(8) { [0]=> int(50803) [1]=> int(55813) [2]=> int(54566) [3]=> int(55403) [4]=> int(55316) [5]=> int(56015) [6]=> int(55369) [7]=> int(51323) }