DIANA KRALL – Quiet Nights

Recenserad i OJ 06-2009

Diana Krall
Quiet nights

Where or When – Too marvelous for words – I’ve grown accustomed to his face – The boy from Ipanema – Walk on by – You’re my thrill – Este seu olhar – So nice – Quiet nights – Guess I’ll hang my tears – Out to dry. Bonusspår: How can you mend a broken heart – Every time we say goodbye

Verve 0602517981256 / Universal, tid 55 min.

Diana Krall voc p, Anthony Wilson g, John Clayton b, Jeff Hamilton dr, Paulinho DaCosta pc, 60 man stark orkester med blås och stråkar, arrangör och dirigent Claus Ogerman. Insp i Hollywood USA 2009.

    Betyg 2   ••

Quiet nights är titeln på sångerskan och pianisten Diana Kralls nya skiva. Titeln är väldigt talande och motsvaras väl av skivans uttryck, som är intimt och lågmält. Lyssnaren bjuds på tillbakalutade bossor signerade Antonio Carlos Jobim, välkända kompositioner av Burt Bacharach och standards hämtade ur The Great American Songbook (Johnny Mercer och Richard Rodgers).

Allt är arrangerat med järnhand av Claus Ogerman, som på sin meritlista har lysande samarbete med Bill Evans, Jobim och Michael Brecker. Naturligtvis är albumet proffsigt producerat, med lysande ljudbild. Ogerman stod även som arrangör på den lyckade plattan The look of love från 2001. Denna gång är mötet mellan Krall och Ogerman inte lika fruktbart.

Största problemet här är att de inte möts. Ogerman gör sina arrangemang utan att lyssna till Kralls uttryck. De jobbar inte i team med varandra och samspelet infinner sig riktigt aldrig. Stråkorkestreringen och arrangemangen är alltför tama och återhållsamma. Resultatet blir ett tillbakalutat cocktailjazzalbum. Rytmiken är här som bortblåst; då och då glimtar Krall till med snyggt pianospel men alltför ofta är det den stora orkestern som dominerar ljudbilden. Detta är alltså perfekt bakgrundsmusik till gardenpartyt under ljumma sensommarkvällar vid stugan på landet. Ironiskt nog kommer hennes talangfulla ådra fram först i cd:ns två extraspår (endast tillgängliga på den limiterade upplagan): en träffsäker cover på Bee Gees How can you mend a broken heart och i Cole Porters Every time we say goodbye.

Det är i det lilla formatet Diana Krall når ut bäst – det var ju som barpianist hon blev upptäckt en gång i tiden. Hennes något rökiga, sensuella röst passar lysande i Irving Berlins Isn’t it a lovely day eller Gershwins I was doing alright som hon visade fina prov på på plattan From this moment on.  Av detta finns intet på Quiet mights. Om det fanns ett ord som hette översentimental så skulle det knappas kunna användas mer träffsäkert än att beskriva denna skiva.