Dick Oatts/Mats Holmquist New York Jazz Orchestra: A Tribute to Herbie +1

Mama Records MAA 1049 / www.mamajazz.com / Tid: 73 min.
Dick Oatts ss, as, Mark Gross ss, as, Walt Weiskopf ts, Robert Nordmark ts, Frank Basile bars, Nick Marchione, Jon Shaw, Tatum Greenblatt, Frank Brodahl, Joe Magnarelli tp, flh, John Mosca, Larry Farrell, Steen Nikolaj Hansen, Max Seigel tb, Paul Meyers g, Adam Birnbaum p, Martin Wind b, John Riley dr, Mats Holmquist, arr. Insp. i Water Music Studios, Hoboken, USA, 11 juni 2015.

Mats Holmquist söker nya vägar i storbandsmusikens värld. Hans senaste bidrag, cd:n A Tribute to Herbie +1, fokuserar på musikern Herbie Hancock och dennes roll som låtskrivare. Samtliga låtar med ett undantag bär Hancocks signatur. Undantaget Steve R., skriven av Holmquist, är en hyllning till Steve Reich, en av den minimalistiska musikens främsta företrädare. Och det är i skärningspunkten mellan den moderna storbandsjazzen och minimalismen som Holmquist arbetar ut sina storbandsarr. Kännetecknande för minimalistisk musik är de små medlen: enkel melodistruktur, upprepade motiv som kombineras och växlas, stadig puls ofta med successiva rytmförskjutningar, konsonanta harmonier och växlingar mellan crescendo och diminuendo.

Låten Chameleon hämtar tydliga influenser från minimalismen. En ensam ton i introt får sällskap av en andra ton och så en tredje – sprungna ur olika instrument – och fortsättningen följer samma mönster. Småningom kommer tonerna samman i en melodisk slinga. Holmquists egen Steve R. är också starkt förankrad i det minimalistiska tonspråket. Genom hela låten upprepas en och samma fras och den hörs vandra mellan de olika instrumenten. Ibland dyker den upp i förgrunden, ibland vilar den i bakgrunden.

Skivans enda upptempolåt, Eye of the Hurricane, baseras på ett komplext, Giant Steps-liknande tema och mönstrar ett sanslöst, synnerligen svårspelat saxchorus, över minuten långt, där själva finessen är de många pauserna. Och mot detta kontrasterar ett vilt svängande komp. Balladen Jessica är på samma gång sparsmakad och mäktig. Kontrabasen presenterar temat mot ett avskalat piano innan Oatts mjukt klingande sopransax tar över. Brasset och saxarna bygger vidare steg för steg i en till synes evig uppåtgående spiral där en enkel melodislinga växer, byter plats, kombineras och till slut utmanar sig själv. Intensiteten förlorar kraft, går ner och lämnar plats för ett lågmält bassolo. Och minimalismen visar sitt ansikte.

Skivans soloprestationer har genomgående hög klass. Mest övertygar pianisten Adam Birnbaum (särskilt i Dolphin Dance och Steve R.) och bandets ende svensk, tenorsaxofonisten Robert Nordmark (i Chameleon och Toys). Särskilt beröm till Mats Holmquist för alla fantastiska, nydanande (och svårspelade) arrangemang, som de handplockade musikerna ”sätter” med den äran. De många ensemblepartierna är som ädla pärlor. Kort sagt: En viktig skiva!

Leif Linnskog