Edition (Border)
Laura Jurd tpt, synth, Elliot Galvin synthar, Conor Chaplin b, Corrie Dick dr. Insp. i Giant Wager Studios, Wales, 27-31/10 2017.
På Clandestinofestivalen i Göteborg i början av sommaren blev jag knockad av brittiska The Comet is Coming, ett av flera band med saxofonisten Shabaka Hutchings som tongivande medlem. Live var det något alldeles extra, en okonventionell mix av andlig jazz och elektronisk musik. Hårda beats med saxofonen som melodisk kompass.
Dinosaur är ett annat brittiskt ungt band, som utgår från jazz, men som även närmar sig andra musikstilar. Gruppens första skiva nominerades till det prestigefyllda Mercurypriset. På den medföljande informationen till album nummer två står det att Dinosaur har inspirerats av 80-talets synthpop. Hur kan det låta? Kanske får jag samma kick som av The Comet Is Comings ravejazz.
Låtarna, samtliga komponerade av Laura Jurd, är både samtida och tillbakablickande. Men det är inte 80-talets synthpop som omedelbart dyker upp i skallen utan 70-talets keyboardfärgade jazzrock, särskilt när Elliot Galvins Fender Rhodes ligger långt fram i ljudbilden. Ett par låtar har inslag av sång, oväntat, men bra, som på Shine a Light som får mig att minnas 90-talets postrockscen från Chicago. En annan av sånglåtarna, And Still We Wonder, har en lockande popmelodi. På Old Times Sake dyker postrock-kopplingarna upp igen, det kunde nästan vara något med ”genrens” flaggskepp Tortoise.
Jag är inte helt övertygad. Fusionspåret, med funkig bas, är enerverande. Det tillför ingenting. Men Laura Jurd är en egensinnig låtskrivare och det ska bli spännande att följa Dinosaur. Som instrumentalist imponerar hon också, lite som Arve Henriksen, men med en egen ton.
PM Jönsson
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
