Caprice (Naxos)
Hur låter den svenska jazzens 70-tal?
På de här fyra cd-skivorna är det härligt spräckligt till att börja med. Arbete & Fritid, Iskra, Kustbandet, Sevda, Mount Everest, Georg Riedel, Rena Rama, Nannie Porres, Ann Kristin Hedmark, Sten Öberg, ja, det svänger och gungar. Ett passande ord är: öppet. Då jag lyssnar slås jag av hur optimistiskt och sorglöst allt först lät. Hör jag i musikalisk form den sista pusten av reformoptimismen och inkluderingen av alla medborgare? Ett annat ord som passar är förstås: rättvisa.
En liten tidsresa. Kustbandets Åk ej Rut är ett stycke larvig musik med dito text. Åk ej Rut – Stå ut – men det görs med en glimt i ögat, som kastar nytt ljus över det historiska jazzmaterial, som bandet gjorde till sitt. Åk ej Rut är ett stycke dadaism, som sannerligen försvarar sin plats i antologin. Som jämförelse förflyttar jag mig fyra år framåt till det grooviga bandet Solar Plexus med Monica Dominiques suggestiva hammondorgel.
Här är en annan sorts tolkning av klassiskt material, nämligen Joe Zawinuls Mercy Mercy Mercy. Det svänger kopierat och Tommy Körberg sjunger bland annat: ”du där med din bralla så tajt/kom loss på en liten fajt/det är lugnt från Kungl Majt.” Helt distanslöst framfört. Vad ska jag säga? Nog håller jag på Åk ej Rut.
Något hände över åren. Och därmed snuddar jag vid de svårigheter redaktionen måste ha haft att välja. Principen för antologier som denna är svår att definiera. Är det meningen att skapa en kanon, alltså ett urval, där de olika numren kvalificerat sig genom en kvalitet som ännu är uppenbar? Eller är avsikten att redogöra för ett historiskt förlopp? Vilken historia väljer de då att visa?
Min personliga upplevelse, då jag lyssnat igenom alla fyra skivorna, är hur det lätta, lekfulla, optimistiska övergår till maffiga arrangemang som slår an hårt, tryfferade med finfina individuella insatser. Ett slags förtjockning av en tradition, som gör musiken allt mindre kosmopolitisk, den rör sig kring sin egen självförvaltade kärna och självbild. Klädsamt konservativ. Det blir tydligare med åren och understryks effektivt av kontrasterna mot avvikare som Lokomotiv Konkret, Sumpen Swingsters, Per Henrik Wallin, Iskra. Unika röster. Och det har inte med radikalism, frijazz eller impro att göra. Det är inte ens nödvändigt att vara helt nyskapande. Sumpens tolkning av Mardi Gras, Bernt Rosengrens version av Ramblin’ eller Mount Everests Spirits är lysande exempel på hur fantastisk och eklektisk jazz kan vara på en och samma gång. Och motsatsen: hur den kan arrangera ihjäl sig i något slags obestämd kvalitativ strävan, som ligger mil från Nannie Porres innerliga sång eller Lars Göran Ulanders och Bernt Egerbladhs ös och för den delen underbara instrumentalister som Bernt Rosengren och Gunnar Bergsten. Där det är mer kärnverksamhet än rambyggen.
Mycket hörs som var typiskt för tiden. Självklart. En hel del fusioner är jag ganska likgiltig inför, men de försvarar nog sin historiska plats. Risken finns alltid att bli tråkigt tillbakablickande, en nödvändig begränsning, som kan resultera i att en del artister återkommer flera gånger medan andra inte ens är med. Trumpetaren Bosse Broberg dyker upp som producent och indirekt genom Radiojazzgruppen, men hans ton saknas. Samtidigt som jag tycker att basisten Red Mitchell får för litet plats. Communication var tung. Och från hans mycket personliga album What I am, 1979, skulle redaktionen ha kunnat välja den svidande vackra duon mellan Mitchell på piano och just Bosse Broberg i mästerverket Autumn in New York. Här hörs jazz som störst, en öppen dialog kring ett tema och några känslor, ett av årtiondets mest innerliga trumpetsolon.
Jag vet, det är alldeles för enkelt att gnälla på urvalet och komma med egna käpphästar. Trots det undrar jag varför Nannie Porres är representerad bara med ett nummer, medan andra (män) är representerade med flera. Och varför saknas Archimedes Badkar, när till exempel, helt korrekt, Arbete & Fritid finns med? Eller Fläsket Brinner?
Fan ska vara antologiredaktör. Men jag hade önskat en resonerande programförklaring av redaktionen. När Daniel Möller och Niklas Schiöler gav ut antologin ”Svensk Poesi” i fjol kom också Håkan Sandells ”Von Nordenflycht bis Tranströmer” med en annan ingång och avvikande urval. Historiens rum har många dörrar. Vilken eller vilka har redaktörerna för Svensk Jazzhistoria valt? Samma retrogardism som Sandell – många exempel tyder på det; eller en sympatisk inställning till avantgardism och nya former – färre exempel tyder på det. Feminism – de har kämpat för att åstadkomma något slags balans i ett oerhört maskulint årtionde. Att svensk jazzhistoria inte bara handlar om svenskfödda musiker framgår tydligt, men vad med besökande mästare som Dexter Gordon, Sven-Åke Johansson/von Schlippenbach, Anthony Braxton, Willem Breuker etc. De syns inte alls. Men i och för sig – vad begär jag av fyra cd-skivor?! Ändå – smaka på tanken.
Jag har förstås privilegiet i motsats till redaktörerna att fundera fritt kors och tvärs, strunta i låtarnas längd och begränsat utrymme. Men jag ställer mig ändå den intressanta frågan, vad någon annan skulle ha fastnat för, vad det är som inte syns eller hörs i detta urval? Det går att komma in i historien på flera vis och upptäcka nya saker. Om till exempel jag själv eller Mats Gustafsson, Elena Wolay eller Marie Selander hade blickat över 70-talet, vad hade kommit fram då – den experimentella musiken, nytänkandet, frihetskänslan, gränsöverskridningarna, traditionen. Och så vidare. Historien är inget faktum, den ska tolkas.
Naturligtvis har redaktionen gjort ett bra jobb. Häftet är späckat, men saknar som så ofta ett register, som gör det lättare att hantera. Lappri! Det här är ingen kanon, inte ens en rättvis historisk översikt, men ändå något av ett standardverk.
Slutsats: en rik tid som ropar på fler antologier.
Thomas Millroth
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
