DON CHERRY Organic music society

Recenserad i OJ 4-12

DON CHERRY
Organic music society

North Brazilian ceremonial hymn – Elixir – Manusha raga kamboji – Relativity suite part 1 – Relativity suite part 2 – Terry`s tune – Hope – The creator has a master plan – Sidharta – Utopia & Visions – Bra Joe from Kilimanjaro – Terry`s tune – Resa.

Caprice Records CD CAP 21827, LP CAP 21828/Naxos/ tid 80 min.

Don Cherry tp, fl, perc, vo, harmonium m.m, Bengt Berger, Christer Bothén, Maffy Falay, Hans ”Isak” Isgren, Tommy Koverhult, Okay Temiz och Naná Vasconcelos samt ett flertal andra musiker. Insp. Bollnäs, Stockholm, Köpenhamn och Oskarshamn 1971-72.

Betyg 4:••••

Det här är en mycket välkommen återutgivning av ett intressant album med Don Cherry (1936–1995) från hans kanske mest inflytelserika och kreativa period i början av 70-talet. Ett brokigt musikaliskt dokument som visar upp alla hans olika sidor; som musiker, pedagog och inte minst som en viktig inspiratör. Cherry var ju ”katalysatorn” som kunde sätta igång andra musiker med sin blotta närvaro och sporra dessa till musikaliska bragder.

Det är också ett tidstypiskt dokument från en tillåtande och visionär period i svenskt kulturliv, med en generös och mindre repressiv kulturpolitik, än den vi upplever idag. Skivbolaget Caprice gav ut sin musik med folkbildningsambitioner, vilket kan framstå som obegripligt för dagens individualiserade ”kunder”.

Musiken på Organic music society består i många stycken av ett kollektivt musicerande, men också av solistiska inslag på ovanliga och exotiska instrument som t ex berimbau, ett ensträngat traditionellt instrument från Brasilien, eller den indiska sarangi och donso n´goni, jägarharpan från Mali, samt en mängd olika flöjter och slagverk.

Det musikaliska resultatet är därför av naturliga skäl mycket skiftande, från en professionell nivå till karaktären av ”workshop” för entusiastiska amatörer.   

Organic music society är ett tidigt exempel på ”världsmusik”, långt innan begreppet blev etablerat och fick den innebörd det har idag. Cherrys världsmusik kan höras som en kärleksfull reaktion mot den kulturimperialism, som då var stark (och alltjämt är!) inom den västerländska musiken. Plötsligt hade hela världen fått tillträde och särskilt då den tredje världens rika musikkulturer.

Med Cherry kunde man, i en och samma låt, förflytta sig fritt över alla världsdelarna. Cherry var dock aldrig politisk i sin musik på samma sätt som t ex Archie Shepp vid den här tiden. För Cherry handlade det mer om ett universellt musikaliskt språk utan nationsgränser och om musikens helande och samlande kraft.

Han försökte göra praktik av musiketnologen Robert E. Browns visioner om att: ”musiken borde gå i främsta ledet när det gäller att främja förståelsen mellan kulturer och bidra till en världsfred”. Cherry hade redan före Organic music society hunnit skriva in sig i jazzhistorien, som en viktig och nyskapande musiker på sin ”ficktrumpet”, i grupper med Ornette Coleman, Sonny Rollins, Albert Ayler och i den kortlivade New York Contemporary Five (se OJ nr 2 2012).

Han hade också haft en mycket intressant egen grupp med Gato Barbieri i mitten av 60-talet, som gjorde några lysande skivinspelningar för Blue Note, som kanske tillhör hans bästa.

På Organic music societyspelar Cherry trumpet endast sparsamt till förmån för en mängd andra instrument som t ex flöjter, slagverk och harmonium. Han sjunger också en del. Flera viktiga musiker inom världsmusikområdet medverkar på skivan och gör här sina tidigaste inspelningar: Bengt Berger, Christer Bothén, Hans ”Isak” Isgren och Naná Vasconcelos.

I den inledande och suggestiva North Brazilian cermonial hymn hörs Vasconcelos, som då var tämligen okänd i vår del av världen, spela berimbau, till en kör av barn och vuxna. Detta stycke spelades in en tidig morgon i Köpenhamn sommaren 1972.

I Manusha raga kamboji spelar ”Isak” sarangi solo. I Relativity suite part 1 spelar Bothén donso n´goni och Cherry sjunger en text som jag tror handlar om vårt tidsbegrepp och de olika religionernas samhörighet. Bengt Berger spelar tablas, som han då hade studerat i Indien, samt en mängd andra trummor och slaginstrument på flera av skivans nummer.

Några av låtarna är inspelade i den tältliknade ”dom” (Bucky Dom) som var uppförd vid Moderna Museet i Stockholm sommaren 1971, i samband med utställningen Utopia & Visions. Cherry höll till i tältet och spelade med vänner och andra som kom förbi och inspelningsteknikern Göran Freese dokumenterade det hela. På dessa inspelningar medverkar två andra ”världsmusikanter”, Maffy Falay och Okay Temiz, som då ingick i gruppen Sevda.

Pedagogen Cherry kommer kanske bäst fram i de avslutande styckena, Bra Joe from Kilimanjaro och Terry`s tune, som spelades in vid en kurs på Bollnäs Folkhögskola med inriktning på klassisk musik. Eleverna lyckades med hjälp av Dons instruktioner ”frigöra sig” från notbilden och istället börja lyssna på varandra. I Resa handlar det om en sommarkurs för grundskolelärare i Oskarshamn.

Det är lätt att ryckas med av den positiva andan i musiken på Organic music society, i låtar som Hope eller Pharoah Sanders The Creator has a master plan. Musik från en tid då ”allt” verkade vara möjligt! Men här det är viktigt att inte hemfalla åt en romantik över svunna tider. Den bästa tid är ju ändå alltid nu vilket Don säkert hade hållit med om!

Organic music society producerades av ett team bestående av Jan Bruér, Keith och Rita Knox och gavs första gången ut 1973.  Bertil Sundin, som recenserade albumet i OJ i december samma år,  gav det ”inga stjärnor” med motiveringen: ”Det är naturligtvis helt meningslöst att göra någon bedömning med stjärnor i vanlig stil av musiken här. Den är generös, den är mer spännande ibland, mindre ibland men framför allt förmedlar den olika aspekter av en oerhört rik musikalisk personlighet”. Jag tycker att det omdömet står sig än idag, 40 år senare!

Slutligen måste produktionen som helhet lyftas fram och då särskilt det konstfulla och vackra omslaget av Moki Cherry, Dons fru. I nyutgåvan, som har ett betydligt bättre ljud än originalet, finns också flera nya fotografier i en mycket fin och läsvärd booklet med Bruérs originaltext samt en ny av Down Beat skribenten John Corbett.

Roger Bergner