Duon som imploderade: Yksi kaksi

Found You Recordings FYR031LP / Plugged / Tid: 38 min.
Niklas Persson as, sopraninosax, Patric Thorman b. Insp 2015 i Intelligent Sound, Kungsängen.

Kvintetten som sprängdes blir Duon som imploderade när saxofonisten Niklas Persson och basisten Patric Thorman tillfälligtvis går sin egen väg. Tio låtar vecklar ut sig inom ett brett spänningsfält med drag av fri- och kammarjazz samt fria improvisationer. Det handlar om en ständig växelverkan mellan det bundna och det fria, mellan tematik och nyfikna utsvävningar, mellan fast rytmik och varierade ljudliga rörelser och mellan två spännande instrumentalister. Alltså med en mycket givande dynamik.

De rytmiska melodierna visar tydligt släktskap med modergruppen Kvintetten som sprängdes men både Persson Thorman har i duon en betydligt friare roll. De leker med materialet, utvecklar och återanvänder det på ett mycket tillfredsställande sätt. Som exempelvis i den underbart svängande Slut på tiden som trippar fram med sin tematik. Här framträder även Thormans storhet, hans fasta distinkta komp är så lysande att Perssons pågående solo nästintill kommer i skymundan. Den strama duosättningen är ypperlig för Thorman och ger honom gott om utrymme till att vara både kraftfullt kompande och att improvisera på egen hand. Det senare gör han exempelvis spännande i ett avsnitt av A friendly chat with the enemy.

Niklas Persson har en ganska unik röst på den svenska jazzscenen. Han vecklar gärna in sig i långa melodiska tonföljder och är ofta väldigt rytmisk. Han lyckas ständigt spetsa till sitt mycket lyriska spelsätt. Och sitt expressiva jag hittar han snarare i snabba vindlande mönster än i tjutande och skrikande övertoner. Men han lyckas inte alltid ta sig förbi giganterna som Steve Lacy och Evan Parker. Ta den korta Ett salt gäng som är väldigt Lacy-aktig med snabba, distinkta och upprepade fraser, eller ta Ett släktskämt som virvlar runt i bästa Evan Parker-stil. Det är naturligtvis bra, men inte särskilt originellt i sammanhanget. Han lyckas bättre i andra låtar, som i exempelvis A friendly chat with the enemy, här finns Lacys ande tydligt närvarande, men mer som inspiration än som ett original att härma.

Mest överraskad blir jag av Stora glömskan, en låt som vibrerar av blues, men som Persson skapar en egen variant av.

Magnus Nygren