E.S.T. Symphony: E.S.T. Symphony

ACT 9034-2 / Naxos / Tid 77 min.
Dan Berglund bas, Magnus Öström trummor, Johan Lindström pedal steel, Marius Neset saxofon, Iiro Rantala piano, Verneri Pohjola trumpet, Hans Ek arrangör & dirigent, Stockholms filharmoniska orkester. Inspelad på Konserthuset i Stockholm i juni 2016.

Att Esbjörn Svensson var en symfoniker i det mindre formatet är väl allom bekant. Frågan är snarare hur väl trions musik fungerar i det större formatet – med fullsatt symfoniorkester? Sådär! Dirigenten och arrangören Hans Ek är i och för sig rätt man för jobbet, med klassiska tolkningar av Björk, och Bowie på väg, i bagaget. Men det vill sig inte riktigt trots storstilat ackompanjemang från Stockholmsfilharmonin och Östersjöstjärnor inom nujazzen, inklusive övriga triomedlemmar Dan Berglund och Magnus Öström, samt Tonbrukets Johan Lindström.
Ek tar ut svängarna rätt rejält på sina håll. Med Svenssons komposition i grunden – albumet är också tillägnat honom – har han tolkat en melodi, en slinga, en fras tämligen fritt. Och det är ju jazzigt. Tolkning och omtolkning är ju jazzens själva livsnerv. Fast flera av tolkningarna tillför inget nytt. Det är stort format, det är fullt blås, det är tjockt sound. Tänk dig ljudbilden från det pampiga – eller pompösa om du så vill – ledmotivet till en James Bond-rulle. Han lägger ett fett lager av klassisk americana (i stil med Aaron Copland och Samuel Barber) över Svenssons kompositioner och hamnar som Columbus på fel kontinent.

Idén med att tolka e.s.t. symfoniskt uppstod i och med en spelning 2003 under Jazz Baltica i Salzau. Svensson arrangerade där den sköna Dodge the Dodo för orkester – med bland andra Pat Metheny på komp – och välsignade därmed, enligt dåvarande managern, symfoniska tolkningar av sina kompositioner. Ek kunde ha stannat där. Med Marius Neset, Iiro Rantala och Verneri Pohjola, förutom ovan nämnda trio, har han ju närkontakt med både den baltiska och skandinaviska jazztraditionen, en oerhört rik symfonisk tradition därtill.
Fastän en del känns överflödigt finns där ett och annat korn – kanske inte av guld men väl av råg. Självfallet stycket ovan som kvarstår i Svenssons arrangemang: plattans bästa. Här hörs det tydligt hur pass mycket e.s.t. inspirerades av hård-, progg- och krautrock. Berglunds bas låter som Jimmy Pages gitarr och John Paul Jones organ i kombination. Plattans längsta spår, Wonderland Suite, blir Eks triumf. Ackorden pumpas fram av först jazzensemblen, sen orkestern. Den böljar fram och tillbaka mellan det lilla och det stora, som en symfonisk sats, sonat. A-B-C-A. Från allegro via andante till adagio och tillbaks.
Låten med den oslagbara titeln When God Created the Coffeebreak funkar fint. Med betoning på funk, symfonifunk. From Gagarin’s Point of View är trogen originalet. Bra. Även sista spåret Behind the Yashmak går i hamn, närmare bestämt i Oslos dito med Nesets saxofonspel. Här kan även ett spår av minimalism skönjas. Det kunde Ek gärna ha utvecklat något mera. Det är signifikativt att de stycken som redan har en symfoni- och electronicaprägel – vilket e.s.t. var mästare på att nyttja sparsamt, att väva in så att säga naturligt i ljudbilden – fungerar bra mycket bättre än de där Ek adderat svulstiga symfoniska slingor, när han har gjort så lite som möjligt med originalet: Less is more!

Rikard Rehnbergh