ELG (ELIN LARSSON GROUP) Growing up

Recenserad i OJ 3-13

ELG (ELIN LARSSON GROUP)
Growing up

Falling into pieces – Monster – Slowly slipping out of my hands – Into something new – Ha! – Growing up – Prayer – It’s gonna be ok – Endings

Playing With Music PWM10/playingwithmusic.se/Border/tid 68 min.
Kristian Persson tb, Elin Larsson ts ss bars, Henrik Hallberg g, Niklas Wennström b, Johan Käck dr.
Insp i Noraström maj och juni 2012.
Betyg 4: ••••

I intervju med Elin Larsson i OJ 2 2013 påpekar hon sin fascination inför ”förhållandet mellan det arrangerade och det fria”. Nya albumet med Elin Larsson Group, ELG visar just detta på ett fint sätt.

Larsson har skrivit all musik, melodiska och ibland lyriskt vackra teman. Men det som ibland börjar stillsamt och balladlikt förändras ofta under vägen så att varje komposition innehåller flera känslolägen, från snällt till aggressivt, från finstämt till något betydligt råare. Långa stycken är också helt arrangerade. Så är det i till exempel Monster, en dov molande inledning, som sakta utvecklas i styrka och sakta växer ett tema fram som leder över i ett trombonsolo där Larsson finns med och understödjer och bjuder motstånd.

Stark och hetsig musik där Kristian Perssons fina trombonsolo är enda icke-arrade parti. Somligt är mindre påtagligt skrivet och innehåller mer av fritt solospel, speciellt från Larsson själv. Hon har en lätt raspig ton i tenorsaxen, där hon ofta letar fram all kraft som kropp och lungor  förmår i ett intensivt utspel. Detsamma gäller när hon spelar baryton, där det verkligen hörs att det är ett stort och lite bökigt instrument att tämja.

Saxofonerna gör motstånd och Larsson för en kamp som hela tiden bidrar till meningsfullt och dramatiskt solospel. Perssons trombon har en liknande kvalité och de båda blåsarna har kanske mest soloutrymme. Henrik Hallbergs gitarr hörs mest som en färgning av kompet, men han kliver också fram i några välformulerade och stillsammare solon. Dramatiken står Larsson och Persson för i första hand.

ELG är verkligen ett band efter flera år tillsammans och man kompletterar varandra på ett sätt som tar tid att utveckla. Om alla spelade med samma intensitet skulle det kunna bli aningen jämntjockt, nu har man hittat olika roller som bildar en fin helhet. Att spela välkomponerad och arrangerad musik är en nutida trend även i mindre grupper, långt från hardbopens rätt enahanda modell – tema-solo-solo-solo-tema. Nu är vissa solopartier insprängda i det skrivna och det är ibland bara en musiker som spelar solo i varje stycke.

En helt nutida utvecklingslinje, som tar in idéer från flera olika musikgenrer. Elin Larsson Group är en intressant representant för detta spelsätt.

Jan Strand