ELSA Records (Plugged)
Hanna Elmquist vo, Fabian Kallerdahl p, Björn Jansson träblås, Pär-Ola Landin b, Daniel Fredriksson dr.
Att jazzmusiker tar sig an poplåtar hör inte till ovanligheterna. Högst ovetenskapligt utser jag Joni Mitchell, Tom Waits, Leonard Cohen och Björk till de artister som är populärast att tolka. Just de två senaste representeras på Hanna Elmquists och Fabian Kallerdahls Karnival – en skiva där pop blir till jazz, och där gott om utrymme ges för improvisationer; Fabian Kallerdahl och Björn Jansson får sträcka ut i flera inspirerade solon. Hanna Elmquist tolkar sångerna med en återhållen inlevelse. Hon är en karismatisk sångerska med en mörk timbre.
En Dylanlåt, Man in the Long Black Coat, ett par Bacharachklassiker, I’ll Never Fall in Love Again och Close to You, tolkas här, liksom Cyndi Laupers Time After Time. För oss som upplevde 80-talet och som minns Miles Davis olycksaliga fixering vid låten – den var ett stående inslag på Davis konserter – är det inte en låt man suktar efter att höra igen, men visst är det en bra sång.
Intressantare är de samtida r&b-låtar som Elmquist och Kallerdahl har letat upp, en repertoar som jag egentligen inte känner någon större entusiasm inför – men med ett jazzigt anslag öppnar sig Rihannas Only Girl (In The World) och Beyoncés Crazy In Love för mig. Det samma gäller Robyns Dancing on My Own. Robyns pumpande elektropop löses upp här av jazzens friare uttryck, och inte minst av Kallerdahls intensiva pianosolo. En annan höjdpunkt på skivan är den förtätade versionen av Cardigans You’re the Storm. Den är bättre än originalet, faktiskt.
Jörgen Östberg
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
