Eric Revis Trio: Crowded Solitudes

Clean Feed records CF363CD / Tid: 46 min.
Eric Revis b, Kris Davis p, Gerald Cleaver dr. Insp juni och okt. 2015 på The Samurai Hotel Queens, NY, USA.

En av de mest begåvade musikerna i sin generation, Grammyvinnande basisten och komponisten Eric Revis, har under de senaste 15 åren blivit en viktig röst inom jazzen. Han har spelat med musiker som Branford Marsalis, Kurt Rosenwinkel, Peter Brötzmann, Jeff ”Tain” Watts och Betty Carter för att nämna några.
Revis har varit en stadig medlem i Branford Marsalis kvartett sedan 1997, där man kan höra honom på skivor som FourMF’splayintunes. På senare tid så har han samarbetat med Kurt Rosenwinkel. Han var bland annat med på Rosenwinkels Star of Jupiter och Revis är numera även en del utav Rosenwinkels nya trio tillsammans med Nasheet Waits.
Tillsammans med Nasheet Waits och Orrin Evans så driver han trion Tarbaby, en experimentell trio. Han leder även ett flertal band dels sin egen trio, men han har även en kvartett och har hittills släppt fem skivor som ledare.
Branford Marsalis har beskrivit Revis bassound ”som doom; stort, tjockt och perkussivt”. Och på Crowded Solitudes så förstår man den beskrivningen.

Crowded Solitudes inleds med låten Arcane 17 och med ett basintro, som är just väldigt perkussivt och rytmiskt. Sedan ansluter Kris Davis på piano och Gerald Cleaver på trummor, och tillsammans befinner de i ett slags rytmiskt atonalt kaos. Pianot är väldigt dominerande i ljudbilden, och samtidigt förs tankarna också vidare till Cecil Taylor. Revis mumlar på lite i sitt perkussiva spel och den kollektiva improvisationen utvecklas på olika vis, de hittar in i olika fragment som de sedan släpper. Lite hoppigt och fram och tillbaka. Det är skönt när pianot lämnar mer plats en bit in i låten, då hör man mer vad Revis gör och vilka fina vispsounds Cleaver använder sig utav. Sedan hittar de in i ett tillstånd som där Davis spelar basfigurer i vänster hand och lugnare melodier i höger och det blir en mer flerdimensionell känsla. De utnyttjar att de är tre musiker och jobbar mer i olika lager än att vara i ett kollektivt kaos.
Låten D.O.C inleds med ett finurligt bastema och sedan freewalk. Bra idéer och vilket sväng! Senare i låten blir det bassolo ackompanjerat av trummorna, det är hög klass. De knyter sedan fint ihop säcken med piano och bastema.

De flesta av kompositionerna är komponerade av medlemmarna i trion. Men andra låten Bontah är komponerad av Rio Sebastian Revis, kan det vara en närbelägen släkting? Det är nämligen en barns röst och melodi som låten bygger på. De spelar med barnet, vilket är väldigt lekfullt.
Det är en spännande skiva som tåls att lyssna på om och om igen, då det känns som om man upptäcker nya saker efter varje genomlyssning. Det är också alltid lika spännande att höra en musiker ständigt strävar efter att utforska, utveckla och experimentera, istället för att nöja sig.

Charlotta Andersson