Meny
Concord 888072 / Universal
Esperanza Spalding elb,b, syntbas, p, voc, Matthew Stevens g, Justin Tyson och Karriem Riggins dr, Corey King tb, synt, voc Nadia Washington, Emily Elbert, Fred Martin, Katriz Trinidad, Celeste Butler, Kimbberly Ratiff voc. Insp. NRG Studios, New York 2015.
På sin femte skiva i eget namn, Emily’s D+Evolution, utvecklar den 32-åriga supertalangen, stjärnbasisten, sångerskan och kompositören Esperanza Spalding sina musikaliska idéer ytterligare. På 2010 års Chamber Music Society lät Spalding sin klassiska skolning komma fram då hon rörde sig gränslöst mellan jazz, impro och brasilianska rytmer. På förra alstret, Radio Music Society från 2012, rörde hon sig i soulens kölvatten. Även denna gång, nu först fyra år senare, bjuder Spalding på komplexa kompositioner som skickligt överbrygger genrer.
Emily’s D+Evolution rymmer ett otal olika musikaliska referenser men tydligt är att Spalding hämtat inspiration från 70-talet då rocken, proggen, jazzen, konstmusiken, operan och singer songwriter-traditionen var i en ständig dialog. I pressreleasen lyfts barndomens förkärlek för poesi, dans, rörelse och teater fram som en motor för albumets tillkomst. Spalding har själv komponerat tio av plattans elva nummer och hon står även som producent tillsammans med Tony Visconti. Demonproducenten Visconti producerade David Bowies sista alster Black Star där han bland annat jobbade med jazzmusiker. Han sätter även sin prägel på Emily’s D+Evolution som påminner en hel del om legenden Bowies sista avtryck i karriären. Prince, Joni Mitchell, Captain Beefheart och Flying Lotus är andra artistkollegor som poppar upp i tankarna efter en första genomlyssning. Gitarristen Matthew Stevens från trumpetaren Christian Scotts ensemble står ofta i rampljuset tillsammans med kapellmästaren; hans lite robusta, bluesiga riff fungerar utmärkt till Spaldings drivna bas och kvicka scatsång. Musiker från saxofonisten Kamasi Washingtons band, som keybordisten, trombonisten och vokalisten Corey King, sångerskan Nadia Washington samt trumslagarna Justin Tyson och Karriem Riggins, medverkar också på skivan och gör starka intryck. Spaldings svåra intervaller och kluriga temposkiftningar på både akustisk och elektrisk bas finns kvar från tidigare produktioner – och är lika svåra att värja sig emot som alltid – men denna gång ligger hennes sång mera i fokus.
Albumet rymmer många pärlor: briljanta Earth to Heaven andas Joni Mitchells Hejira, minimalistiskt artrockiga Rest In Pleasure bär drag av Steve Reich, Ebony and Ivy för tankarna till Captain Beefheart medan balladen Farewell Dolly får en att tänka på en kvinnlig variant av Jack Bruce. På Judas, ett av albumets starkaste spår, studsar melodin effektfullt i upprepade staccaton och Spaldings intelligenta musikalitet lyser starkt när hon stöper om komplex pop till innovativ jazz.
Esperanza Spalding förnyar ständigt sina musikaliska uttryck och följer sin inre kompass längs en fascinerande musikalisk väg. Hon är en av de mest spännande artisterna på musikscenen idag.
Patrik Sandberg
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
