Evan Parker/Daunik Lazro/Joe McPhee: Seven Pieces – Live at Willisau 1995

Clean Feed CF 397 CD / www.cleanfeed-records.com / Tid: 55 min.
Evan Parker ts ss, Daunik Lazro as bars, Joe McPhee ss as altcl tp. Insp. i Willisau 19 maj 1995.

Den här trion finns tidigare dokumenterad på cd med en annan konsert från samma turné på etiketten Vand’Oeuvre, utgiven 1996. Nu har också bandet till spelningen i schweiziska Willisau upptäckts. Att de här två seten presenteras är naturligtvis utmärkt, för var och en av musikerna firar konstnärliga triumfer, både solo och ihop.

Redan från start är det lätt att höra vem som är vem, de har ju rätt så personliga profiler. Lazro stöter fram musiken, Parker gillar att väva länge på sopranen och metalliskt eka på tenoren, medan McPhee har en mycket mer melodisk, lätt extatisk stil. Det är märkligt hur de tillsammans skapar musikaliska rum, där de dels förhåller sig noga till varandra och dels ser hur långt de kan gå utan att förlora kontakten.

Det sätt de samspelar på, tar upp varandras teman, vrider på gemensamma melodier, tyder på att ganska mycket av ensemblespelet åtminstone hade givna ramar; det var väl inövade stycken, det hörs. Långa bitar hörs mycket koncentrerade, ja, nästan skrivna. Men det är nog bara den gemensamma musikaliska erfarenheten som låter dem hålla så strikta former levande.

Det här är historia och tradition rakt igenom. McPhee slänger ibland in lätta reminiscenser i Albert Aylers anda. De kan också alla tre rusa ihop och mötas i spräckteman, där de visserligen förlorar sig men inte kontrollen över sina respektive roller i trion.

I stort sett är det triomusik, men av och till träder någon av dem fram. Till exempel Evan Parkers andlöst intensiva solo i Florid. På ett liknande vis kan vi i det följande numret, Concertino in Blue, koncentrera oss på ett litet mer tillbakadraget spel av Lazro, men inte mindre briljant. Båda stycken är lyriska mästerverk med helt olika puls.

Stram odödlig impro.

Thomas Millroth