Fataka 12/ www.fataka.net / Tid: 62 min.
Evan Parker ss ts, Seymour Wright as, inspelat 5 och 12 oktober 2014.
Evan Parker låter som Evan Parker, det vill säga hela tiden på tå, som om han sträckte sig oavbrutet efter musiken. Seymour Wright är naturligtvis nära besläktad, men kanske mer i en abstraktare rörelse. Han har tidigare hörts med bland andra Keith Rowe. Gesterna är således små. När Parker skruvar åt den musik han slutligen har nått, rycker han med sig Wright, som ändå är mer lakonisk samtidigt som han litet likgiltigt kan slänga ganska enkla fraser omkring sig, ett restmaterial som far ut i tomrymden.
Det där speciella skimrande stillaståendet som lägger ihop absoluta tomrummet med alla styckets toner på en gång, det som Parker ju är en mästare på, det inträffar mer sällan på detta album. Det finns ansatser, men de stannar upp och förblir hugskott, något som kunde ha blivit.
På det viset är det ett ovanligt konceptuellt album. Musiken säger mig gång på gång vad den vill åstadkomma, vad som kan förväntas, men överträffar det aldrig. Alltså: jag förstår, jag vet, jag lyssnar och kan konstatera, att det var ju det de sade i början.
Kanske beror det på att jag hört den här sortens brittiska litet hövliga impro så många gånger tidigare. Allt blir ett sätt så småningom.
De två spelarna är egentligen alldeles för lika varandra, de kan samma tricks att få fart på musiken, de lyssnar båda lika intensivt, de ruskar runt tonslingorna med samma torra intensitet, men ändå stannar all musik liksom i portgången. Det är mycket bra, men de kan mycket bättre, det gör mig besviken efter varje nummer. Ibland räcker det inte att vara skitbra. I alla fall inte om man heter Evan Parker.
Thomas Millroth
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här