Fire! Orchestra: Ritual

Rune Grammofon RCD 2132 / Border / Tid: 52 min.
Mats Gustafsson bs, Mette Rasmussen as, Anna Högberg as, bs, Jonas Kullhammar bass, braithophone, Per Texas Johansson bs, cl, Anreas Werlin, Mads Forsby dr, Andreas Berthling elektronik, Hilde Sofie Tafjord french horn, Finn Loxbo, Julien Desprez g, Edvin Nahlin keyb, Martin Hederos keyb, violin, Lotte Anker ts, ss, Mats Äleklint tb, Nikals Barnö, Susana Santos Silva tp, Per Åke Holmlander tuba och Mariam Wallentin och Sofia Jernberg voc. Insp. Riksmixningsverket Sthlm 17–18 dec 2015.

Det tycks som om Fire! Orchestra fick blodad tand av att stå på Orionscenen i Stockholm och jamma med Benny Andersson i ABBA-covern On and On and On. Åtminstone att döma av den senaste sessionen från de denna gång 21 musikerna. Det nya albumet Ritual är mer melodiskt och rentav slagdängeaktigt än tidigare album. Jämfört med Exit! som ändar i en smäll slutar Ritual i en viskning.

Annars fortsätter svensk jazz största kollektiv på det spår som det slog in på med de föregående skivorna Exit och Enter – vilka emellertid hade betydligt flera noiseinslag. Överlag står den enhetliga, slagkraftiga rytmen i centrum snarare än disparata och divergerande frijazzvägar. Och konstigt vore väl annars, med tanke på gruppens omfång, men de där noiseinslagen behövs så väl som luftfickor.

Ritualen om fem delar – för övrigt densamma som de framförde under releasekonserten på Fasching i december 2015 – börjar mitt i en medryckande rytm. Part 1 rivstartar ekipaget, blåset kompar rytmen från batteriet och pumpar upp ljudbilden ytterligare. Sedan saktar det ned, sångduon kommer in. Som vanligt kompletterar Mariam Wallentin och Sofia Jernberg varandra som ler och långhalm; det gäller även blås-, sträng-, tangent- och slagsektionerna.

Alla spår har textinslag. 1-an tycks vara skriven av kapellmästare Gustafsson själv. Medan 2-an är en engelsk översättning av ”hermetikern” Erik Lindegren som besjungs intensivt och innerligt av sångduon. För det ska Fire! ha en stor eloge, för att de lyfter fram den mer eller mindre bortglömde poeten och hans långdikt Mannen utan väg, vars strof ”att skjuta en fiende och rulla en cigarett” egentligen bort vara odödliggjord i svensk poesi.

Även Part 2 och Part 3 övergår efter litet frijazzande i en ihållande tung rytm. Part 4 är allsång och scatsång till tungt storbandsblås. Part 5 är en groovig, tung, sakta malande sak som platsat bättre i Monterey än Montreux. Flower Rock-känslan från 1960- och 1970-talen känns tydlig. Jag kommer ofta att tänka på progressiva musikaler som Hair, Tommy och Jesus Christ Superstar under lyssningens gång.

På omslaget – promotionsex nota bene – syns färgglada fåglar fotomonterade över ett grått hyreskomplex. Förortsromantik tycks vara på modet i jazzsvängen just nu: Küchen & Landaeus The Pity of it All (omslaget föreställer ett miljonprogramsområde i Eskilstuna) och Per Texas långa rulltrappa i Flemingsberg.

Kanske är hela skivan – än mer än Exit och Enter – ett sällsamt försök att locka andra inbitna än själva katterna till jazzmusiken? För katterna kan det tyckas som en onödig kommersiell och publik ängslan jämte en musikalisk tillbakagång. Varför vitmena sitt kall? Sommarens festivalgig lär utvisa om de lyckats – eller misslyckats.

Rikard Rehnbergh