Fire!: The Hands

Rune Grammofon (Border)
Mats Gustafsson ts, bs, bassax, liveelektronik Johan Berthling b, Andreas Werliin dr, perc, feedback. Insp. Bruket, Sickla, maj 2017.

På den första skivan You Liked Me Five Minutes Ago (2009) var trion Fire! fortfarande mycket av Mats Gustafssons projekt. Det var han som är i centrum, även om Johan Berthling och Andreas Werliin likväl var viktiga beståndsdelar. På de efterföljande skivorna har trion blivit alltmer sammansvetsad, ibland med gästmusiker. I den utökade versionen Fire! Orchestra är Gustafsson, Berthling och Werliin kärnhuset, den självklara mittpunkten.

På förra trioplattan She Sleeps, She Sleeps (2015) gick de längre in i sig själva än tidigare. Framförallt de två långa, långsamma låtarna tycker jag är det starkaste Fire! överhuvudtaget spelat in. Nya skivan går mer på attack. Om föregångaren var en yogaövning är The Hands ett intensivt träningspass, men med liknande rörelsemönster. Fire!-soundet känns igen, men varje skiva har haft nya ingångar, förändringar i färgskalan. Johan Berthling gräver fram hypnotiska groove som Andreas Werliin förfinar med trumstockarna. Metalkänslan är där, i riffandet, tankarna går till Black Sabbath eller det amerikanska dronebandet Earth, när basen och trummorna jobbar igång flera av låtarna. Fyra av sju spår bärs fram av tunga riff, starkast är To Shave the Leaves, In Red, In Black som får mer tid på sig än de andra låtarna. Mats Gustafssons saxofonspel växer sakta i intensitet, med upprepande, förlösande melodifigurer som kontrasteras mot en inspelad röst (liknande saker dyker upp på flera platser i skivan och bidrar till en mystisk, något frågande känsla, som jag gillar) och i slutet förenas saxofonen med riffet och grundmelodin. Mäktigt!

When Her Lips Collapsed har en liknande känsla. De mörkare saxofonerna passar bra in i det hårda och samtidigt djupa soundet. Andreas Werliin har ett showcase i Washing Your Heart in Filth som också har ett groove, men med fler rytmiska förgreningar. Låttitlarna har inspirerats av den amerikanska författaren Kenneth Patchen, som hade ett starkt förhållande till jazz; han samarbetade med Charles Mingus och spelade in flera poesiskivor, vissa av dem med komp av jazzmusiker. Fire! gjorde teatermusik nyligen, på Dramaten, till Barbro Lindgrens pjäs ”Molnens Bröder”, i regi av Lars Rudolfsson, och jag funderar om de två lugnare låtarna på skivan är hämtade från det samarbetet eller kanske är de inspirerade av processen. Elden är där, men lågan är avvaktande, täckt av de inkommande skuggorna. Spirituella vaggvisor. Öar där man kan gå i land, och koppla av, en kort stund.

PM Jönsson