FRED HERSCH TRIO Alive at The Vanguard

Recenserad i OJ 1-13

FRED HERSCH TRIO
Alive at The Vanguard

Cd 1: Havanna – Tristesse – Segment – Lonely Woman / Nardis – Dream Of Monk – Rising – Falling – Softly As In A Morning Sunrise
Cd 2: Opener (for Emac) – I fall in love too easily – Jackalope – The wind / Moon and sand – Sartorial (for Ornette) – From this moment – The song is you/Played twice

Palmetto Records/ total tid 116 min
Fred Hersch p, John Hébert b, Eric McPherson dr.
Inspelad live på Village Vanguard, N.Y.C, 2005.

   Betyg 4: ••••

Recenserad i OJ 1-13

FRED HERSCH
Alone at The Vanguard

In the wee small hours of the morning – Down home (dedicated to Bill Frisell) – Echoes – Lee’s Dream (dedicated to Lee Konitz) – Pastorale (dedicated to Robert Schumann) – Doco de coco – Memories of you – Work – Doxy

Palmetto Records / tid 71 min
Fred Hersch p.
Insp live på Village Vanguard, N.Y.C., hösten 2005.

   Betyg 3: •••

Fred Hersch har en lång meritlista som sideman till legendarer som Stan Getz, Lee Konitz, Art Farmer och Bill Frisell, men också egna produktioner som solopianist och som gruppledare och kompositör. Han lär vara den förste som över huvud taget fick spela solopiano på den legendariska jazzklubben Village Vanguard i New York City och det skedde hösten 2005, där han såg till att totalt tolv set fördelade på sex kvällar spelades in med föresatsen att av allt detta så småningom koncentrera det bästa till en skiva.

Han ändrade sig så småningom på denna punkt och i stället utgavs det avslutande setet i sin helhet med titeln Alone at The Vanguard, fast först sex år senare (2011) efter att han återhämtat sig från en längre tids sjukdom.

Hersch är en av få jazzmusiker som är öppet homosexuell och inte heller döljer att han är HIV-positiv. År 2008 drabbades han av en svår AIDS-relaterad sjukdom med åtta veckor i koma, som han mirakulöst nog genomgick med livet i behåll. Av tacksamhet till livet döpte han galghumoristiskt nästa liveinspelning från Village Vanguard, som utgavs 2012, till Alive at The Vanguard. Det blev en trioinspelning på en dubbel-CD med en rytmsektion hämtad från Andrew Hill, bestående av basisten John Hébert och trumslagaren Eric McPherson.

Alone… bjuder på soft och impressionistisk musik, där man kan njuta av Herschs utsökta anslag. Det är en inriktning han behåller helt genom en i och för sig mycket varierad repertoar med tribut till Sinatra, Frisell, Konitz, Schumann, Monk, Rollins och den amerikanska sångboken och också med egenkomponerat material.

 Även i intrikata stycken som Monks Work och Rollins’ Doxy behåller Hersch denna grundstämning. En viss monotoni blir följden, vilket blir min enda invändning mot denna produktion.

I det andra albumet, Alive…, vitaliseras musiken tack vare den drivande rytmduon Hébert/McPherson. Detta står klart redan med den inledande melodin på cd 1, den dynamiska Havanna, som är en komposition av Hersch.

Endast några enstaka nummer har samma drömska stämning över sig som soloskivan Alone… Den melankoliska men bedövande vackra Tristesse är ett sådant exempel. Softly as in a morning sunrise och Doxy är exempel på ett mera groovefyllt pianospel av ett slag som man inte hittar på Alone…, medan Sartorial spelas mycket tight samtidigt som den har en friare harmonik, men så är den också komponerad av Hersch som en hyllning till Ornette Coleman.

Cd 2 avslutas med att para ihop en romantisk The song is you i långsamt tempo med en med hög energi och interaktion spelad Monk-komposition, Played twice.

Skivorna är intressanta som exempel på Herschs förmåga att anpassa sig till olika musikaliska förutsättningar.

P-O Larsson