Fredrik Ljungkvist/Mattias Risberg: And Now the Queen – A Tribute to Carla Bley

Lilalo LLLCD001 / Plugged / Tid: 42 min.
Fredrik Ljungkvist ss as ts cl, Mattias Risberg p mellotron moog mm, Lina Nyberg vo (spår 11). Insp. 10 juni 2016 i Kapellet, Stockholm.

Ofta har jazzskivor en stor del allmängiltighet, det vill säga de liknar varandra och/eller sig själva. Det kan ibland vara besvärande. Desto mer glädjande är denna lågmälda, vackra, sångbara utgåva i kammarformat. Ljungkvist och Risberg använder sina respektive instrument att försynt skifta klanger, täta till, blåsa upp, teckna skarpa konturer. Dessutom var det länge sedan en skiva kändes så genomarbetad. Alltså, att materialet känsligt fogats ihop. Carla Bleys stycken fungerar som satser i en enda lång svit. Det förstärks av att ett par av dem finns i två versioner, And Now the Queen och Donkey. Liksom för att gräva sig in i dem efter klanger och melodifragment, som om musikerna sökte efter en minsta gemensam nämnare mellan styckena. Med andra ord ett sätt att bottna Bley och hennes musik hos musikerna själva i spelögonblicket. Och det hörs helt försjunkna i musikens egenliv. Som om den pulserade genom deras kroppar.
Det finns många detaljer att peka på. Att lyssna in, till exempel hur Ljungkvist spelar Ida Lupino, hur han först lyfter upp temat liksom för att snabbt granska det, och sedan plockar han tillsammans med Risberg sönder det så att det gnistrar som kristaller. Samma sak med Ljungkvists mjuka solospel i första versionen av Donkey. Snabbt, kantlöst, flödande, varmt. Ett mästerstycke, som visar att intensitet inte har med blåskraft att göra. Sing me Softly of the Blues svider av skönhet. Och musikerna verkar njuta lika mycket av varje sekund som jag. Varje bit är ett underverk från början och ännu mer här.

Albumet är fint komponerat, avslutat med Lina Nyberg till luftig svävande musik, en sångbar text om närhet, kärlek, tillit. Vardagligt men inte en sekund banalt, hon litar på orden och tar dem ännu ett steg då hon tar vara på varje klang, vrider rösten litet ibland, böjer – söker.
Precis som Ljungkvist och Risberg, för det här är ingen musik som påstår, den vilar i sig själv.
De vågar lyssna, dröja, söka, lita på mina öron – och spela oförskämt vackert. Vackrare jazz än så här finns knappt i dag. Och allt fullbordas av ett skarpt tecknat, finfint dekorerat och totalformat konvolut signerat Ebba Forslind. De här musikerna har tänkt på allt!

Thomas Millroth