Fredrik Nordström: Blue

Skivan Blue är saxofonisten Fredrik Nordströms sjunde sedan skivdebuten 2000. En musiker som ständigt sökt nya spännande projekt och möten för att utveckla sina musikaliska idéer. Han har spelat med många grupper under åren. I trio med Palle Danielsson, Dog Out och SURD. Ett omtalat jätteprojekt med kraftpaketet VIBB och Jazz i Sverige artist 2003, och mycket mera.

Blue som jag just har lyssnat igenom ett antal gånger innehåller ingen musik som så där spontant flirtar med lyssnaren. Som låter musiken, kompositionerna bara slinka förbi med tonytor utan siktdjup. Här handlar det istället om tystnader med våghalsiga häng som är väl så intressanta som tonernas ljudande strukturer. I Nordströms musik lever tonerna mycket i närheten av väntan, inlevelse, noggrant utsirade tonbilder som musikerna fokuserar på. Exempelvis kompositionen Anna Elisabeth Christina har en musikalisk resa som begynner i tillsynes all enkelhet. Tycks det. Bobo Stenson sparsmakade och kontrastrika steg med få toner som lägger sig mot snabba korta linjer skapar spänning och nyfikenhet i lyssnandet. In mot Nordströms svala prövande toner som söker sig fram.

Det infinner sig ibland stora mellanrum i musiken, kanske på grund av att musikernas mod att göra egna helt individuella undersökningar, ges utrymme. Moment som genomförs, spelas och prövas utan att gruppens homogenitet bryts eller dras isär.

Jag tycker att alla verk på skivan är extremt genomarbetade och samtidigt naket sökande med fria fantasifulla utspel. Inget överilat eller snabbtänkt rationellt göre sig besvär.  Jag får på något sätt frihet att själv avgöra tonernas vägval och vad det betyder för styckets liv. Eller vad det öppnar för associationsbanor för mig som lyssnare. Och det på skiva och inte ”live” vilket ibland är en fördel då man inte behöver se aktörernas åthävor och scenkoreografi.

I stycket Late Sunday Flight Home lyser Bobo Stensons enastående sätt att möblera varje ton så där obegripligt rätt i tajming och spänningsfält. Musiken  rusar på mig i ett enastående tätt och konfiktfullt tonmöte mellan Bobos vertikalt tunga spel och Fredriks nerviga diskantskrik. Och snabbt vänder musiken i karaktär och temperament. Snabbt upp i höjden, stopp och iväg. Musiken tätnar och samtidigt sväller. Bobo lägger blockackord, Fält snurrar runt mellan cymbalpunkteringarna. Welin när det musikaliska innehållet lågmält, men med  en slags botten som håller ihop de heta aktörerna vid piano och saxofon. Låten växer hela tiden. Nordströms spel är så fylld av energi och dynamik att tonerna tycks närapå demolera instrumentets väggar.

Sedan från det öppna och flödande, till det anande, stängda och tillknäppta Way No. Saxtoner som flimrar förbi. Glider upp och ner i registret. Smått och tunt, grovt och bröligt. Pianot stannar upp. Lyssnar. Fälts trummor antyder.Tyst. Sedan kommer pianot in skört och vackert. Stundom är musiken satt under frustration men ändå nyfiket framåt.

Det handlar om fyra högst personliga och individuellt särpräglade musiker. Individer som har ett jazzspråk som konsekvent söker egna obrutna marker, framåt, oavsett inbördes ålders avstånd, erfarenheter och  utvecklingsfaser. Aldrig ointressant.

Nordström, Fält, Stenson och den sparsmakade basisten Welin klarar därför av hastiga vändningar i tempon, tystnader, ihåligheter i samspel och avsteg från gemensamma överenskommelser. Upp och ner, kast åt sidan. Fredriks frätande, läkande toner som bara måste ut och mitt i lägen där musiken står och balanserar på en skör tråd för att inte förlora kontakten mellan parterna. En inandning och tonkroppen sugs den tillbaka och allt blir en helhet. Ett tillstånd som infinner sig i avslutning kompositionen Conquesta.

Ta den tid i anspråk som behövs, lyssna på denna platta och ni får behövlig energi för att möta en övrigt bråkig värld.

Och till slut vill jag poängtera skivomslagets estetiskt fulländade utseende. Färgtonerna mot mörkockra och rawsienna ton, bildernas balans är som skivan, genomtänkt.