GARY PEACOCK / MARILYN CRISPELL Azure

Recenserad i OJ 4-13

GARY PEACOCK / MARILYN CRISPELL
Azure

Patterns – Goodbye – Leapfrog – Bass solo – Waltz after David M – Lullaby – The lea – Blue – Piano solo – Puppets – Azure
ECM 2292 3708869/Naxos/tid 59 min

Marilyn Crispell p, Gary Peacock b.
Insp i New York, jan – febr 2011.

Betyg 4: ••••

STEFANO BATTAGLIA TRIO
Songways

Euphonia elegy – Ismaro – Vondervotteimittis – Armonia – Mildendo wide song – Monte analogo – Abdias – Songways – Perla – Babel hymn

ECM 2286 372 4554/Naxos
Stefano Battaglia p, Salvatore Maiore b, Roberto Dani dr.
Insp i Lugano, april 2012.

Betyg 3: •••

Skivorna Nothing ever was, anyway och Amaryllis med Marilyn Crispell, Gary Peacock och Paul Motian hör till klassikerna i ECMs katalog – två lysande exempel på pianotrio i sin mest förädlade form. Motian avled 2011, men Crispell och Peacock fortsätter sitt samarbete på nyutkomna Azure. Tillsammans bildar de en extraordinär duo, vars musik tränger djupt under ytan. Stämningen är meditativ, men absolut inte mantralikt enahanda. Duospel växlas med solostycken för piano respektive bas, och fritt improviserade stycken får bilda kontrast till några melodiösa kompositioner – däribland Crispells sublimt vackra Waltz after David M och Peacocks Lullaby.

Liksom Azure är Stefano Battaglias trioskiva Songways en närmast arketypisk ECM-utgåva. Men i Battaglias musik tycker jag att man hör mer av klassiska influenser och kanske också folkmusik. Den amerikanska bluesen lyser däremot med sin frånvaro, som sig bör. Triospelet är raffinerat och bygger i hög grad på upplöst rytmik. På vissa spår är det kompositionen som sådan, och stämningen den förmedlar, som är huvudsaken snarare än improvisationerna. Som på den drygt tolv minuter långa Euphonia elegy, där trion klamrar sig fast vid melodin och Battaglias vänsterhand blir till en perpetuum mobile, som spelar envetet rullande figurer.

Songways innehåller ett övermått av skönhet – alldeles särskilt Ismaro är enastående vacker. Men skivan kan också bli monotont klingande. Peacock-Crispells musik är mer koncentrerad, och det framstår också tydligt här vilken exceptionell improvisatör Crispell är; hon får aldrig musiken att kännas stillastående hur kontemplativ den än må vara.

Jörgen Östberg