GÖRAN STRANDBERG NONET Monk’s mood Plays the music of Thelonious Monk

Recenserad i OJ 4-12

GÖRAN STRANDBERG NONET
Monk’s mood – Plays the music of Thelonious Monk

Bye-Ya – Crepuscule with Nellie – Epistrophy – Evidence – Monk´s mood – Off Minor – Misterioso – I mean you – Straight no chaser – Round midnight – Let´s call this – Rhythm-a-ning.

7P Machine AB PB7 017/Plugged/tid 56 min.

Karl Olandersson tp, Bertil Strandberg tb, Klas Toresson as, Robert Nordmark ts, Petter Carlson valthorn, Per-Åke Holmlander tuba, Göran Strandberg p, Kenji Rabson b, Bengt Stark dr. Insp i Stockholm 16–17 maj 2011.

Betyg 3 (4 för solospelet):•••(•)

Storslagen musik av storslagen kompositör vars förnamn är felstavat på alla ställen där det nämns i konvolutet! Det kan väl vara en marginell anmärkning. Men här gäller det en av jazzmusikens största personligheter vars namn om inte annat bör hållas i helgd liksom hans musik. I övrigt hyllas Thelonious finstämt och tydligt av de skickligt spelande musikanterna.
Musiken är inkännande arrangerad av Göran Strandberg. Den framförs också melodiskt och kärleksfullt av ensemblen.

Med ett litet aber. Den borde kanske i sin helhet ha varit litet fräckare och ilsket engagerat utförd än vad som är fallet? Nu är den litet väl återhållen, litet försiktig i konturerna. Litet 1950-tals combospel på Nalen vilket var coolt inspirerande, men knappast passionerat.

Men kanske betyder Monks sociala bakgrund mycket när det gäller komponerandet. Mycket av detta och hans komplexa och på sina håll bisarra drag framgår i Robin D.G. Kelleys utmärkta bok Thelonious Monk – The life and times of an american original.

Monks musik är i flera avseenden inte något man bara glädjefyllt jammar sig igenom. Den kräver mer av insikt än vad standardrepertoaren i övrigt gör. Sedd genom det filtret är tanken bakom Strandbergs arrangemang och framförandet intet att anmärka mot. Även om intensiteten saknas, men som tur är friskar Göran Strandberg själv på vid pianot. Likaså Bertil Strandberg som bidrar med en rad kongeniala soloinpass.

Och det är just genom solona oavsett instrument som lågan tänds i de olika melodierna. Klas Toresson firar tillfället genom ett fint bluessolo följt av trombondito samt av Robert Nordmarks tuffa tenorsax och Karl Olandersson äventyrligt hållna trumpetspel i Misterioso.

Där tar även Petter Carlson ton i sitt valthorn med ett fint konstruerat solo liksom Kenji Rabson vid basen med Bengt Stark piskande sitt slagverk. Per-Åke Holmlanders excellenta tubaspel lägger en förträfflig grund till musiken, men det hade varit passande att få höra honom solospela mer utförligt.

Till sin helhet är den här cd-skivan ett fint initiativ. En tanke som upplevs som att hålla Monks vidunderliga musik levande och därmed tillgänglig för yngre generationer. .

Leif Wigh