Blue Note 06025 / Universal / Tid: 54 min
Gregory Porter, Alicia Olatuja voc, Chip Crawford p, Aaron James b, Emanuel Harrold dr, Keyon Harrold tp, Yosuke Sato as, Tivon Pennicott ts, Ondrej Pivec org. Insp Sear Sound, New York 28 sept–1 okt 2015.
Croonern och sångaren Gregory Porters stämband har ofta jämförts med Nat ”King” Coles. Den nu 44-åriga Porter har berört publiken världen över sen succédebuten med Water (Montuema) år 2010. Porters artisteri har djupa rötter inom kyrkans gospel och i traditionen av blues, jazz och soul. Han förmedlar ett tidlöst uttryck som inte hörts sedan de gamla mästarna Ray Charles, Donny Hathaway, Jon Hendricks och Eddie Jeffersson. Hans personliga, robusta men varma bluesbaryton sträcker sig över ett brett register. Hans mångbottnade röst är tekniskt driven och samtidigt balanserad, han hanterar den mest avancerade jazzkromatiken och gripande soulen med samma lätthet som den bluesiga, andäktiga gospeln.
På sitt fjärde alster Take Me To The Alley, det andra på Blue Note och uppföljaren till det miljonsäljande, Grammy-vinnande Liquid Spirit (2013), står Porter som kompositör till elva av albumets tolv spår. Porters mentor och producent Kamau Kenyatta som varit med på de tre tidigare albumen är producent även denna gång. Debutskivans texter bar politiskt laddade budskap om rasistiska motsättningar i USA. Samma budskap färgar även nya plattan som tar oss med på en resa till Porters barndomsmiljö i Bakersfield. Det är en hyllning till stadsdelen som formade honom och till andra glömda, fattiga delar av USA, men även en berättelse om svek, lidande, kärlek och livet. Reflekterande låtar, som titelspåret – där sångaren harmoniserar i duo med sångerskan Alicia Olatuja – och Insanity, är tankeställare om hur lätt galenskap skapas vid dåliga relationer människor emellan. Själfulla bluesen Don’t Lose Your Steam är dedikerad till Porters treåriga son med en uppmaning att hålla sig fast vid sina mål i livet – hur motigt det än kan vara. More Than A Woman är skriven till Porters mor som var predikant och som ägnade sig åt att hjälpa människor som hade det svårt under Porters uppväxt. Mångåriga kumpanen, pianisten Chip Crawfords står för rytmiska, lyriska ackompanjemang som samspelar väl med Porters stämma i både de långsamma och de snabbare låtarna. De två backas upp förtjänstfullt av Aaron James kompatibla bastoner och Emanuel Harrolds balanserade trumvispar i fint samklang med den glödheta blåssektionen med Yosuke Sato och Tivon Pennicott på saxar och Keyon Harrold på trumpet. Skivan avslutas starkt med två upptempo-låtar, hardbopen Fan The Flames (här hörs ekon av Jeffersson) och albumets bästa spår, afrobeat-dansanta French African Queen.
Gregory Porter övertygar återigen med sin vision om poetisk budskapsjazz. Passionerat, som en övertygande predikant, lindar han in lyssnaren med sin drivna charm på sitt fjärde, kanske mest helgjutna album. Ibland önskade man dock att Porter lättade något på sin sentimentala ådra och injicerade mer rå känsla i ett mer improviserat territorium – för röstresurser finns!
Patrik Sandberg
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
