Herb Geller & Roberto Magris Trio

Herb Geller & Roberto Magris Trio

An evening with – Live in Europe 2009

JMood Records JM-012 / www.jmrecords.com / Tid: 56 min.
Herb Geller as, Roberto Magris p, Nikola Matosic b, Enzo Carpentieri dr. Insp live vid Novi Sad Jazz Festival, Serbien 19 nov 2009 (spår 1-9), live Porgy & Bess Jazzclub Wien, 6 dec 2009 (spår 10-11)

Det vilar något både positivt och sympatiskt över den här skivan. Redan innan första spåret tonat ut vill jag höra mer. Inledande och för mig okända och vackra After you, who skrev Cole Porter 1932 för musikalen Gay divorce, som inom parentes sagt också innehöll det mera kända örhänget Night & Day. Herb Geller gör det här stycket till ett slow latin-nummer med precis lagom vibrato på alten och man påminns nu förstås om Gellers västkustsbakgrund. Johnny Mandel tillägnade nästa låt Al Cohn och döpte den lite vitsigt till El Cajon (en populär semesterort i Södra Kalifornien). El Cajon har också en latin-touch men med lite mer uppskruvat tempo än föregående nummer. Att Geller gillar låten märks tydligt i hans improvisationer, både rytmiken och harmoniken stöttar Geller på ett förträffligt sätt. Vi hör en påtagligt glad Herb Geller!

Herb Gellers saxofonistkollega Benny Carter skrev nästa sång, Lonely Woman. Det finns ytterligare två Lonely Woman har jag nu fått lära mig, Horace Silver skrev en och Ornette Coleman en, den senare förmodligen den mest kända. Ornette skrev f ö Lorraine tillägnad Herb Gellers första fru. Annars hade nog Herb Geller inte särskilt mycket till övers för free jazz, det kan man ana om man läser lite mellan raderna i intervjuer med Geller. Själv gillar jag bäst Ornette Colemans Lonely woman och kan tycka att det skulle varit kul att få höra Herb Geller spela också denna.

The red door har Zoot Sims som upphovsman och här hörs Geller som jag inbillar mig att han hade låtit på tenorsax, en riktig swinger, nästan en Sims!

Billy Strayhorn har skrivit en lång rad mer eller mindre kända låtar, oftast väldigt bra. Här kommer två, Orson och Upper Manhattan Medical Group. Båda tycker jag är tråkiga och ingen av musikerna här lyckas egentligen göra något av dom. Ett Geller-original är Celebrating Bird som förstås har bebop-prägel men som också för tankarna till Benny Carter och Sonny Criss. Mera swing däremot låter det om 9:20 Special, ur Count Basies notmapp och skriven av Earle Warren. Massor av jazzlåtar kommer ur The Great American Songbook och många har i sin tur hämtats ur film- och musikalrepertoaren. Som till exempel If I were a bell, från Frank Loessers Guys & dolls. Miles Davis gjorde denna pålitliga dänga odödlig och nu lägger Herb Geller sin version till den långa raden av inspelningar av Bell som finns att tillgå i dag. Herb Geller solar här inspirerat och så också Roberto Magris. Skivans två avslutande låtar, Jimmy Rowles The Peacocks och Sondheims Pretty Woman spelades in på jazzklubben Porgy & Bess i Wien ett par veckor efter de nio övriga som gjordes vid en jazzfestival i Serbien. Allt under perioden 19 november till 6 december 2009. Av allt att döma är detta det sista som spelades in med Herb Geller innan han avled i Hamburg december 2013, 85 år gammal.

Stig Linderoth