IRO HAARLA Northbound

Recenserad i OJ 5-11

IRO HAARLA
Northbound

Avlan kingdom – Barcarole – With thanksgiving – Time for recollection – On a creast of a wave – Waterworn rocks – Veil of mists – Light in the sadness – Singing water nymph – Yarra, Yarra… –Northbound

ECM 1918/Naxos/tid 77 min

Iro Haarla harp p, Trygve Sein ss ts, Mathias Eick tp, Ulf Krokfors b, Jon Christensen dr.
Insp i september 2004 i Oslo.

Betyg 3: •••

Den finske kompositören och trumslagaren Edward Vesala och hans grupp Sound And Fury brukade framföra en musik som förenade jazzens tonspråk med klassisk musik, tango, folkmusik m m. Mindre känt är kanske att hans maka Iro Haarla i hög grad var behjälplig med flera av hans kompositioner och i arbetet att orkestrera dem.

Så småningom fick Vesala idén att använda harpa för att ge gruppen ett nytt sound och Haarla lärde helt sonika upp sig på detta instrument, som hon numera hanterar med samma lätthet som de olika klaviaturer hon redan tidigare behärskat. Efter Vesalas död 1999 har hon själv fortsatt med att komponera musik i ett liknande tonlandskap och anslutit tre norska (Sein, Eick, Christensen) och en finländsk (Krokfors) avantgardemusiker, som alla i något sammanhang samarbetat med Vesala, varav slagverkaren Jon Christensen torde vara den mest ryktbare.

Denna Haarlas debutskiva som utgavs 2006 innehåller bara ballader. (Hennes andra cd, Vespers, recenserades i OJ 3/2011). Musiken är mera strukturerad än Vesalas, fast mera som ett ramverk med gott om utrymme för kollektiv improvisation. Den innehåller många tempoväxlingar och saknar jämnt pulserande rytm.

Den är långsam och eftertänksam och låter ödslig med mycket luft mellan tonerna. Den meditativa musiken blir i längden en aning monoton, på samma sätt som många tidigare ECM-produkter med ”nordic sound” brukat kännas. Men jag vill nog hävda att Haarla sätter en personlig prägel på sin musik och harpan är en mycket effektfull ingrediens i den. Mitt favoritspår är den bedövande vackra With thanksgiving.

P-O Larsson