Jazz at Berlin Philharmonic V: Lost Hero – Tears for Esbjörn

ACT 9815-2 / Naxos / Tid: 57 min.
Iiro Rantala p, Viktoria Tolstoy voc, Ulf Wakenius g, Lars Danielsson b, Morten Lund dr. Insp. Berlin Philharmonie, Berlin okt 2015.

Pianisten Esbjörn Svensson gick bort alltför tidigt i en tragisk dykolycka vid 43 års ålder sommaren 2008. Han lämnade efter sig inte bara en diger låtskatt, utan också ett eftermäle som en av de största och internationellt mest kända svenska jazzpianisterna någonsin.

Ett otal andra band har genom åren influerats av Svenssons trio e.s.t. med trummisen Magnus Öström och basisten Dan Berglund. När man lyssnade till trion både på skiva och live växte musiken till en organisk helhet med böljande melodier och fängslande rytmer. Man slogs av det täta flödet i musiken. Esbjörn Svensson kallade sina kompositioner för sånger, och titlarna var direkta och talande, som 800 Streets by Feet eller Seven Days of Falling.

År 2011 spelade den finske pianisten Iiro Rantala in hyllningsskivan Lost Heroes (se OJ nr 1 2011) till sina hjältar och inspiratörer; på ett av spåren, Tears For Esbjörn, hyllades Svensson. Den låten växte till en hel konsert under musikalisk ledning av Rantala och fångades in som liveinspelning på Berlin Philharmonic i oktober 2015. Samtliga musiker som medverkar på albumet Lost Hero – Tears for Esbjörn har haft en speciell relation till Svensson, till exempel gitarristen Ulf Wakenius, basisten Lars Danielsson, trummisen Morten Lund samt sångerskan Viktoria Tolstoy som medverkar på tre av de nio låtarna. Många av e.s.t.:s starkaste sånger tolkas här respektfullt. De täta ljudlandskapen var byggstenarna i trions klangvärld. Bäst fångas den känslan på det instrumentala, ödesmättade, över tio minuter långa Dodge the Dodo med närmast telepatiskt samspel mellan Rantala, Wakenius och Danielsson och ett fullkomligt gnistrande solo av herr Wakenius. Den skira balladen From Gagarin’s Point of View där Rantala broderar med subtilt naket spel vid flygeln är en annan laddad tolkning. Tolstoy lyser starkt i Lina Nyberg/Svensson-kompositionen Waltz for the Lonely Ones.

Varje ton från Esbjörn Svensson, Dan Berglund och Magnus Öström i e.s.t. vävdes ihop till ett slags symbiotiskt eko: lyhördheten var total. Trions styrka – förmågan att få det mest komplexa att lösas upp till det synbart enkla, mest njutbara – ledde till att e.s.t. blev världsunika. Vilken magi som skulle skapats av Esbjörn och hans visionära trio idag får vi dessvärre aldrig veta, men vi får åtminstone njuta av och glädjas åt Rantalas finkänsliga hyllning.

Patrik Sandberg