JIM HOLMAN Explosion!

Recenserad i OJ 4-12

JIM HOLMAN
Explosion!

Explosion! – Recorda me – Somewhere over the rainbow – Lazy bird – Bye bye blackbird – Shakin’ –  Straight, no chaser – Moments notice – Bill – Cantaloupe island
Delmark DE2014/Smokestack/tid 62:44 min

Frank Catalano (1,3,5,6) ts, Richie Cole (7,8) as, Jim Holman p, Brian Sandstrom b, Rusty Jones (1-6), Rick Shandling (7-10) dr
Insp (1-6) Chicago den 15 augusti 2011, (7-10) Norton Grove den 17 augusti 2009

Betyg 3:•••

Kul att kunna konstatera att återväxten inom jazzen verkar säkrad. Det händer nämligen oftare och oftare att nya oprövade artisters plattor hamnar i min cd-spelare och får mig att ge ifrån mig  både applåder och visslingar.

Pianisten Jim Holman med debutplattan Explosion! hör till dessa glädjeämnen. Holman och hans kvartett är för mig helt okända musiker som här med sin ungdomliga entusiasm får mig att vilja höra mer av dem.

Tenoristen Frank Catalano har skrivit inlednings- och titelspåret Explosion! som är just detta, en explosion. Samtliga fyra i gruppen ger verkligen järnet i detta upptemponummer. Catalanos tenorsax låter både Rollins och Coltrane utan att vara något plagiat. Mycket fräckt, friskt och frejdigt!

Jim Holman på piano är också en mycket god improvisatör med eftertanke och balans i spelet och både Brian Sandstrom och Rusty Jones på bas respektive trummor ger gruppen en stadga som man ibland kan sakna hos debutanter.

I Joe Hendersons bossa Recorda me tar Catalano paus och Holeman får en chans att riktigt bjuda på sig själv och inte bara visa upp teknik.

Somewhere over the rainbow får i Jim Holmangruppens tolkning en speciell lyster och tål att lyssnas på om och om igen.

Coltranes Lazy bird blir ett hörvärt trionummer, men man undrar ju varför Frank Catalano står över här?

En annan klassiker är Bye bye blackbird som precis som Somewhere tolkas väldigt personligt. Catalanooriginalet Shakin’ låter onödigt mycket som Rollins på 80-talet.

Plattans fyra återstående nummer är inspelade två år före huvudinspelningen och det känns som om man behövde fylla ut tidsmässigt. Richie Cole är väldigt ojämn. Hancockhiten Cantaloupe island i trioformat tar aldrig slut, Holman tragglar på i låtens två huvudharmonier och i slutet sitter man och väntar på temat som aldrig kommer tillbaka. Spår 7-10 behövs egentligen inte.

Annars är den här plattan riktigt bra!

Stig Linderoth