Jim McNeely/Frankfurt Radio Big Band: Barefoot Dances and Other Visions

Planet Arts
Jim McNeely comp, arr, cond, Frank Wellert, Thomas Vogel, Martin Auer, Axel Schlosser tp, flh, Heinz-Dieter Sauerborn as, ss, fl, cl, Oliver Leicht as, ss, fl, cl, Tony Lakatos ts, cl, fl, Steffen Weber ts, cl, fl, Rainer Heute brs, b-cl, fl, Gunter Bollman, Peter Feil tb, Christian Jaksjø tb, v-tb, tenorhorn, Manfred Hornetschläger b-tb, Peter Reiter p, keyb, Martin Scales g, Thomas Heidepriem b, Jean-Paul Hochstädter d. Insp Hörfunkstudio, Frankfurt, sept. 2014.

När man ser och hör bilden, mannen och musiken som hänger samman med detta album är det omedelbart något som inte stämmer. Matisses omslagsbild La Dance avbildar de dansande närmast som nymfer – så flyktiga, lätta och rörliga att de nästan svävar – men Jim McNeely är både som man och komponist vad amerikanerna skulle kalla, ”a big husky guy”. Så ser han själv ut och han skriver ofta så: robust, kraftfullt, stora kantiga massiv av ljud som inte faller på plats förrän vi har varit igenom en tour de force.
Men så är det nyanserna: via scenografen Nicholas Roerich var Stravinskij starkt påverkad av Matisses bild då han skrev musiken till Sacre du Printemps. Så där har vi en plausibel förklaring till varför vi också hos McNeely hör virtuos dissonant expressionism. Och Matisse själv var i sin tur inspirerad av ett liknande motiv i en målning av William Blake i mera rustika, brittiska omgivningar. Så därför är det kanske inte så konstigt att vi hos McNeely också hör en oförfalskad uppmaning till en solid square dance från det Irland hans familj härstammar från.

Det det handlar om är det Matisse-inspirerade titelnumret på McNeelys nya cd med orkestern han under de senaste åren varit chefdirigent för, Hessischer Rundfunk Big Band, som även tyskarna kallar The Frankfurt Radio Big Band. Här får McNeely möjlighet att göra det han bara delvis kunde göra som chefdirigent för Danmarks Radios Big Band och ”composer in residence” för Village Vanguard-orkestern i New York: att i svitform inspela och ge ut egen, nyskriven musik, bara med orkestern och utan gästsolister med deras speciella krav eller böjelser.
Svitformen uppstår huvudsakligen genom att de sju titlarna uppförs utan uppehåll, annars fungerar de varken titel- eller inspirationsmässigt som sammanvävda på samma sätt som de gjorde på hans förra mästerverk, Paul Klee-sviten för The Swiss Jazz Orchestra.

Inledningsvis betalar McNeely av på den tydliga skuld han har till Bob Brookmeyer med Bob’s Here, där briljante norske Christian Jaksjø trakterar ventilbasunen. Dystopin – och skönheten – får näring i den konfliktfyllda Black Snow och förstärks av Martin Auers passionerade flygelhornsolo. Nostalgin – denna gång i riktning av Don Redmans berömda klarinettrior – får sitt i den mycket inspirerade Redman Rides Again. De två kraftfulla tenorsaxofonisterna, Tony Lakatos och Steffen Weber, står i centrum i den outgrundliga, glissandifyllda men rikt stämningsmättade Falling Upwards, medan Lakatos helt dominerar den avslutande, snurriga och explosiva The Cosmic Hodge-Podge, där titeln talar för sig själv. Musiken skrevs innan Trumpvågen slog in så därför är inte A Glimmer of Hope en kommentar till dagspolitiken. Ändå anar vi en lättfotad optimism hos ”tunga” solister som barytonsaxofonisten Reiner Heute och basbasunisten Manfred Hornetschläger så att man lätt kunde tro de var demokrater på väg mot mittvalsseger.

I Europa finns det nu bara tre storband kvar med klassisk besättning, fast anställning och med det plikten att upprätthålla kontemporär jazz som dominerande i repertoaren. Det är, förutom Frankfurt-orkestern, WDR:s i Köln och NDR:s i Hamburg. Det kan alltså både vara konstnärliga och musikpolitiska skäl att lyssna extra på dessa orkestrar. En tredje grund är McNeely – som recensenten i ett tidigare liv har haft ett professionellt samarbete med så var försiktiga med detta uttalande: På få år har McNeely gjort HR Big Band till en ensemble i världsklass. Själv raffinerar han åter sin teknik och fantasi som arrangör. Trots de omtalade ljudmassiven är allt välgörande transparent och begåvat doserat. Det är ingen grund till att tro att McNeely inte längre är en av världens störste orkesterjazzpersonligheter bara för att han har valt att vara verksam i Tyskland i stället för Skandinavien.

Peter H. Larsen