JÖRGEN ZETTERQUIST OCH HANS VÄNNER I’m confessin’

Recenserad i OJ 4-11

JÖRGEN ZETTERQUIST OCH HANS VÄNNER
I’m confessin’

Back in your own backyard – I’m confessin’ – Medley (Poor butterfly – Don’t worry about me – I can’t  give you anything but love) – I’m in the mood for love – I’ve got a feeling I’m falling – My foolish heart – Nestors gift – A ballad for my friends – Oh baby! – Willow weep for me – Blues for two – What’s new – What a difference a day made – Georgia on my mind – Nevertheless – Nuages – Tea for two – Rose room – Lover man

Egen utgivning/j.zetterquist@hotmail.com/tid 1 timme 15 min.

Spår 1–9: Jörgen Zetterquist kornett, Erik Berndalen kornett, Håkan Werling ts, Per-Olof Berndalen p och vo, Robert Henriksson b, Christer Andersson g, Lars-Uno Ericson dr. Spår 10–19 : Jörgen Zetterquist kornett, Ulf Dreber ss, Christer Andersson g, Martin Hultén g, Jonathan Hultén g, Fredrik Kaudern b, Barbro Olsson vo.

Insp 10–11 oktober och 27–28 november 2009 i Zetterquists vardagsrum.

•••

Den 82-årige jazzkornettisten Jörgen Zetterquist är aktuell med albumet I’m confessin’. Albumet är en summering av Zetterquist musikliv. Ett musikliv som tar sin början 1940 när han köpte sin första jazzskiva med Louis Armstrong och nio år senare då han köpte sin första kornett. Sedan dess har Zetterquist spelat i olika konstellationer med fokus på traditionell jazz.

Skivan består av 19 spår med främst gamla klassiska kompositioner som exempelvis Tea for two och Georgia on my mind. Zetterquist har också med ett par egenkomponerade låtar: A ballad for my friends och Blues for two. Det är musik som tillhör den traditionella jazzen med anor från 20- och 30-talet, många av dem avkopplande och andra en aning häftigare med ett härligt swing. Den kanske största mysfaktorn har spår sex – My foolish heart – med vispande trummor och sköna och melodiösa toner med blås och piano. Härligt!

Albumet är uppdelat i två sessioner med två upplagor musiker och samtliga musiker visar på spelsäkerhet och är samspelta. Det låter bra. Musiken i den andra sessionen genomsyras av framförallt av gitarrerna som stundom ger en touch Django Rheinhardt med sitt spel.

Det enda lilla minus jag vill ge är för sången på engelska, där den svenska brytningen är påtaglig ibland, inte vidare charmigt.

Huvudrollsinnehavaren Zetterquist spelar däremot ljuvligt med sin vackra kornetton som smyckar melodierna. I’m Confessin’ är verkligen hederlig ljuvlig jazz som denne veteran behärskar väl, kanske inte så konstigt då han nästan haft ett livslångt kärleksförhållande med genren.

Josephine Stensson