Kamasi Washington: Heaven and Earth

Young Turks (Playground)
Kamasi Washington, Ryan Porter, Thundercat, Terrace Martin, Ronald Bruner, Jr., Cameron Graves, Brandon Coleman, Miles Mosley, Patrice Quinn, Tony Austin, Dwight Trible m fl.

Blygsamhet är inget för Kamasi Washington! Efter den massiva debuten The Epic 2015 följer han nu upp med Heaven and Earth, ännu ett mastodontverk med över två och en halv timmar musik på en dubbel-cd och en fem-lp-box. Och bitvis är det precis så storslaget och expanderande som man vill att det ska vara – med körer, stråkar och hans band som mäktigt levererar sin musik. Till viss del fortsätter det i spåren av Alice Coltrane, Pharoah Sanders och andra med andlig jazz med inslag av funk. Men visst klär han musiken i en delvis ny skrud i sina på samma gång pulserande som detaljerade arrangemang. Nya inslag av R&B gör sig också gällande. Överlag finns en beundransvärd glädje i musiken. Många gånger liknar det en respektfull lek med såväl historien som samtiden. Och att Washington är en skicklig arrangör är tydligt när man lyfter på det massiva locket.

Vad som först möter en är dock en mycket skarp version av ledmotivet till kung fu-filmen Fist of Fury (vilken även släpptes som digital singel för en tid sedan). Här dyker de episka måtten upp samtidigt som den pratsjungna texten sätts in i en Black lives matter-kontext. I filmens textrader förvandlas Bruce Lees hjälpande händer till ilskans knytnävar, men när Dwight Tribles och Patrice Quinn lägger till raderna ”Our time as victims are over/We will no longer ask for justice/Instead we will take our retribution” sätts låten in i en afrikansk-amerikansk kontext. Det är starkt.

Washington förklarar att han har delat in skivan i två delar, där Earth handlar om världen som han ser den utifrån, världen som han är en del av, och Heaven som handlar om världen som han ser den inifrån, världen som är en del av honom. Den filosofiska inramningen ger honom musikalisk frihet och delarna skiljer sig också delvis från varandra. Som helhet är Earth starkare enligt mig. Här finns Fists of Fury, flera låtar där han skickligt får musiken att bara feelgood-pågå i en rullande och inbjudande utformning, ibland med mäktiga kör- och stråkarrangemang, ibland utan. Det är en mycket organisk musik där de ymniga solona från trombon, trumpet, piano och naturligtvis Washingtons tenorsaxofon är fullt närvarande men aldrig riktigt tar över ljudbilden. Uppenbarligen har de jobbat mycket med ljudbilden, helhetsintrycket är väldigt gemensamt och i perfekt balans samtidigt som varje instrument framträder tydligt och hörbart. Men framförallt är det organiskt.

Några av höjdpunkterna på Earth är Fists of Fury och den mastiga One of One med sin ordlösa kör och stråkar. Med andlighet och stor dynamik bygger de upp en kraftfull stämning. De spelar även en tryckande version av Freddie Hubbards Hub-Tones. Rytmiken är mer markerad här än på andra ställen. Basisten Thundercat får stort utrymme på Invicible Youth, en låt som dessvärre efter sin kaotiska start sakteliga glider ut i en ganska musikaliskt intetsägande sida som ibland dyker upp hos Washington.

Går vi över till Heaven är den mer varierad. På låtar som Street Fighter Mas och Journey är R&B-inslaget tydligt. Jag för min del hade tyckt det var mer spännande om han dragit sig mot hiphop istället för R&B när han närmar sig andra samtida uttryck. Men det är en smaksak. Flera låtar lunkar på, bra men inget märkvärdigt, medan episka Will you Sing sticker ut. Det gör även Vi Lua Vi Sol med sin struttiga bas och vocoderliknande sång. Här liksom på många andra ställen spelar Washington bra solo. Han har bra teknik och spelar varierat och uttrycksfullt. Ibland även kraftfullt, men allt är relativt, skriken à la Pharoah Sanders uteblir.

Heaven and Earth är en massiv upplevelse. Jag kommer ändå inte ifrån att den som album betraktat skulle bli betydligt bättre om man hade bantat ner det ordentligt. Å andra sidan hade det massiva intrycket då försvunnit. Allt är inte märkvärdigt på detta album, mellan höjdpunkterna puttrar det på med en i och för sig inspirerande feelgood-känsla. Men det är inte illa det heller.

Magnus Nygren