Karl Olandersson: Another One

Stockholm Jazz Records (www.jazz.se)
Karl Olandersson tp, flh, voc, Patrik Skogh, Filip Olandersson, Nils Janson, Tobias Wiklund tp, flh, Magnus Svedberg, Magnus Wiklund, Kristian Persson tb, Kent Olandersson btb, Klas Lindquist as, fl, Peter Fredman as, ss, fl, Andreas Gidlund ts, cl, Klas Toresson ts, cl, Fredrik Lindborg bs, bcl, Magnus Hjorth grand p, Martin Sjöstedt b, Daniel Fredriksson dr.
Insp. Atlantis Studio, Stockholm, 4 nov. 2019.

Karl Olanderssons första storbandsalbum i eget namn är en fullträff. Flera av låtarna har han tidigare spelat in i kvartettformat men nu har materialet skalats upp och arrangerats för storband. Olandersson svarar för de flesta temapresentationerna och han axlar även rollen som trumpetsolist i samtliga nummer. Var och en av saxsektionens mannar har dock sitt eget solo på skivan, liksom två av trombonisterna. Även pianisten har några korta soloinlägg. De skräddarsydda arrangemangen genererar mycket aktivitet hos blåsarna både i form av fristående ensemblespel men även som understödjande ackompanjemang bakom solisterna. Och bandet är tight och ensemblerna sitter som de ska.

Simple as That är första låt på skivan. Trumpet och bas inleder och det svänger fint. Men så på ”fyra och” i takt 17 ryter storbandet till med en enda knallhård stöt och som lyssnare hajar man till (jämför med Haydns symfoni med pukslaget). Fräck start på skivan. Balladen Romantic bjuder på känsloladdat trumpetspel med härliga löpningar, några halvkvävda toner och några toner som seglar upp i stratosfären. Att Olandersson tillhör den absoluta världseliten som trumpetare är ingen nyhet. Carmichaels Stardust är en annan pärla som han tolkar så innerligt att man blir alldeles tagen. Lite tuffare tongånger blir det i Jerome Richardsons The Groove Merchant. Klassikern Darn That Dream med Chet Baker-inspirerad sång av Olandersson lämnar utrymme för Klas Lindquist i ett utmärkt altsaxsolo. Jag kan tycka att ytterligare någon upptempolåt hade varit till fördel för skivan som helhet, men det är ändå en petitess. Klart är att Karl Olanderssons första storbandsalbum i eget namn ger mersmak.

Leif Linnskog