Konrad Agnas/Johan Graden/Per Texas Johansson: Bakgrundsmusik

Bakgrundsmusik / Tid: ingen tidsangivelse
Konrad Agnas tr, Johan Graden p, Per Texas Johansson kl, bkl, kontra-bkl, fl, fagott. Insp i mars 2016 i Strandvillan.

Viss musik bjuder verkligen upp till dans. Smäckra virvlande rörelser i svindlande tempon. Stillasittande förbjudet. Lennie Tristano var mästerlig i att bygga musik med långa tonrika och drivande melodier, många gånger i rent kroppslig skepnad. Han hittade en konstnärlig formel som han sedan höll fast vid. Så till den grad att den ur ett fågelperspektiv, precis som hos exempelvis Ornette Coleman, ibland kunde kännas som en upprepning. Något som vid närmare besiktning visade sig vara helt fel, då musiken var både variationsrik och fantasifull.

Tanken slår mig när jag lyssnar på Bakgrundsmusik av trion Konrad Agnas, Johan Graden och Per Texas Johansson. När de tolkar Tristano och hans lärjungar Lee Konitz och Warne Marsh dyker igenkännandet upp och spelar mig spratt. Det är en form jag känner igen, inte ett innehåll, kommer jag dock fram till. Detta eftersom innehållet i varje låt är så varierat och nyansrikt. Att Tristanos inspelningar från det sena 40-talet ibland kallas för den första fria improvisationen är förståeligt när man hör denna mycket välspelande trio. Ett övergripande allvar bryts upp av en stor lekfullhet och i musiken hör man alla möjligheter som öppnar sig. Att det blir så bra tror jag delvis beror på dessa tre musiker har vissa gemensamma nämnare i bagaget. De har alla spelat fritt, men de har även kompat Rikard Wolffs föreställningar där det teatrala och också sångbara har haft en så betydande roll. Båda delar är här så hörbara. Varje låt blir en liten föreställning i sig. I låtar som Palo Alto, Background Music och It’s You drivs handlingen effektivt framåt med unisona melodier på piano och klarinett. Samtidigt ges ett visst utrymme för att förkovra sig i givande improvisationer. Konrad Agnas svänger grymt med sina vispar på virveln, och bryter upp rytmen när så behövs men är ofta precis så följsam som en danspartner ska vara.

I Lennie’s Pennies finns gott om värme i den trots allt mörka melodin medan det är mycket rymd i Nursery Rhyme och talar vi om Wow så löper melodin i mjuka kurvor snarare än i den virvlande form den har på de flesta andra låtarna. Sound Lee är den friaste av låtarna, både i sound och form. Svarte Petter i sammanhanget är tveklöst versionen av Leave Me där Johanssons kontrabasklarinett borrar ner sig djupt i klangerna och möts av ett piano i det lägre registret. När tempot dras ner till släpande mak skjuter Agnas in små effektfulla hack i den rytmiska linjen. Möjliga små ljudliga ihåligheter fylls sedan upp av den gästande Mats Äleklint som sträcker och spräcker i den mullrande trombonen. Den öppna atmosfären som genomsyrar resten av skivan är här som bortblåst. Desto mer överraskande är det då hur en flöjt förgyller slutet av låten och viktlöst liksom lyfter allt mot himlen. Det är vackert!

Kanske borde man säga mer om de individuella insatserna, men jag väljer att inte göra det. Det här är en mycket kollektiv musik med ett kollektivt sound, hade inte samtliga tre spelat så uttrycksfullt och musikaliskt som de gör, hade det fallit pladask. Då hade det inte blivit någon dans att tala om.

Magnus Nygren