LARS ÅHLUNDS SECOND COMING Fire in Ödeshög

Recenserad i OJ 4-11

LARS ÅHLUNDS SECOND COMING
Fire in Ödeshög

Vår blues – Kiss my feet – Intro for my friends – Ödeshög – Åhlund´s theme – Paus music – First coming – Funk – The fire is burning (and it´s out of control it´s not a problem you can stop it´s rock n´roll) – End of the song

Lashiec Records LASHIEC00002/ Plugged/ tid 37 min

Lars Åhlund ts ss barsfl perc elb g org EWI voc, Markus Hängsel  b elb per p vo, Gustav Nahlin dr, Joakim Simonsson p org elp minimoog, Niklas Barnö tp, Cecilia Linné cello vo, Niklas Lundell perc, Sonny Boy Gustafsson g vo, Jonathan Sandberg elektronik.
Insp i Stockholm November 2010.

•••

På cd-etiketten ser det vid en hastig betraktelse ut som om Lars Åhlund ger oss fingret eller kanske bjuder han in att komma lite närmre? Inte helt självklart och en aning dubbelbottnat, precis som det musikaliska innehållet på hans debutcd med sin egen grupp med det underfundiga namnet Second coming.

För så är skivan rakt igenom: paradoxal och tvetydig, men helt medvetet gjord. I intervjuer har Åhlund beskrivit att han vill göra en musik fylld av klichéer och blanda förutsättningar och ingredienser från sjuttiotalsjazz, proggrock med filmiska illustrativa begrepp i Tarantinos anda med högt – lågt, enkelt – komplext, schablonmässigt och atypiskt sida vid sida samtidigt överraska med att spela det väntade.

Och jag måste tillstå att jag gillar Åhlunds inverterade anarkism, då jag upplever att i det i botten finns en genuin känsla för de traditioner Åhlund lekfullt ger sig på. Cd:n inleds med en rak jazzblues, intensivt spelad där enkelheten och det oraffinerade anslaget visar på att man förstår grunden och har genuiniteten.

Därefter exekveras ett antal pastischer med blinkningar åt många håll som gitarrmanglande rockjazz i The fire is burning, raketjazz i Kiss my feet, Twin Peaksstämning i Funk och melankoliska tongångar i First coming och lättsam orgeljazz i Paus music samt Åhlunds theme vilka båda skulle passa i något pedagogisk och rättrådigt barnprogram på sjuttiotalet typ Kalles klätterträd.

Som sagt en ogenerad form- och soundlek med schabloner och klichéer, samtidigt fylld med ett genomtänkt och uppriktigt innehåll. Jag lyssnare mer än gärna på Åhlunds kommande infall.

Ulf Thelander