LEE KONITZ The complete remastered recordings on Black Saint and Soul Note

Recenserad i OJ 5-11

LEE KONITZ
The complete remastered recordings on Black Saint and Soul Note

5 cdbox. CAM London BXS 1011/tid se resp cd.

Live at Laren

April – Who you – Without a song – Moon dreams – Times lie – Matrix.

Konitz as, ss, Red Rodney tp , John Eckert tp, flh, Jimmy Knepper, Sam Burtis tb, Ronnie Cuber bars, kl, Ben Aronov p, el-p, Ray Drummond b, Billy Hart dr.
Insp live at Laren Jazz Festival, 12 aug. 1979. Tid 52 min.

Ideal Scene

Chick came around – Tidal Breeze – Silly Samba – Ezz-thetic – If you could see me now – Stare-case – Stella by starlight.
Konitz as, Harold Danko p, Rufus Reid b, Al Harewood dr.
Insp i Milano, 22–23 juli, 1986. Tid 46 min.

The New York album

Candlelight shadows – Everybody’s song but my own – Limehouse blues – Monkian round – September Waltz – Dream variation – Invitation.
Konitz as, Harold Danko p, Marc Johnson b, Adam Nussbaum dr.
Insp i New York, 18-19, 1987. Tid 47 min.

Zounds

Prologue – Zounds – Prelude to a kiss – Blue samba – All things considered – Synthesthetics – Taking a chance on love – Piece for my dad – Soft Lee.

Konitz as, Kenny Werner p, synt, Ron McLure b, Bill Stewart dr.
Insp i New York, 23-24 maj, 1990. Tid 55 min.

Lunasea

Subconcious Lee II – Famaleon – Bossa Tia – The final blow – Lunasea – Matter of opinion – The aerie – Leeway – Stanbye – To Peggy – Solo too – Opertune – Djuo – S’Gone – P.S.

Konitz as, Peggy Stern p, Vic Juris g, Harvie Schwarz b, Jeff Williams dr, Guilherme Franco perc.
Insp i New York. 13-14 jan. 1992. Tid 70 min.

Betyg (för hela boxen) 3: •••

Lee Konitz spelstil formades i slutet av 40-talet under den s k Cool-eran i kretsen kring pianisten Lennie Tristano. Konitz var en av de få saxofonister som spelade i en distinkt egen stil som skilde sig från Charlie Parker vars dominanta inflytande annars var så gott som heltäckande vid denna tid.

Live at Laren har flera referenser till ovan nämnda epok: dels liknar orkestern rent funktionellt Miles Davis Nonet/Birth of the Cool-ensemble i vilken Konitz medverkade och Moon dreams, ett av mer avancerade arrangemangen (skrivet av Gil Evans) är hämtad från denna orkesters repertoar. Konserten inleds också med Tristanos April som bygger på standardlåten I’ll remember April.

F ö består materialet av en blues av Jimmy Knepper, en standard och två teman av Chick Corea.  Konitz, Knepper och Ronnie Cuber står för övertygande soloinsatser medan Red Rodney låter litet väl exalterad med spel i det höga registret. Drummond och Hart bidrar genomgående med påfallande vitalt komp. Musiken är mer energisk än man kanske är van vid från ensembler under Konitz ledning.

Ideal Scene presenterar Konitz i kvartettformat med låtar av kapellmästaren, Danko, George Russell (hans märkliga Ezz-thetic byggd på Cole Porters Love for sale) och två välkända jazzstandards. Även här är kompets vitalitet en mycket bidragande faktor till det positiva helhetsintrycket. Konitz själv låter stundtals aningen vek och med ibland svävande intonation.

Ezz-thetic är en av albumets bästa nummer. Tadd Damerons ballad If you could see me now presenteras av sax stråkbas och vilket kanske inte är den optimala kombinationen. Dankos Stare-case har en touch av Tristano fast den är byggd på Coltranes Giant steps och Konitz rör sig obehindrat över den udda ackordföljden. Stella by starlight spelas i flera tempi: fritt, medium och snabbt men känns oinspirerad.

Ett år senare görs The New York album. Välspelande Danko är kvar vid pianot och Marc Johnson och Adam Nussbaum är väl valda medspelare. Förutom teman från Konitz och Danko spelas bl a Kenny Wheelers fyndiga Everybody’s song but my own med citatet från Mendelssohns bröllopsmarsch och standardlåtar som Invitation och, litet otippat, Limehouse blues. Det råder en lågmäld kammarmusikalisk stämning över mycket av musiken som ibland tenderar att bli introvert även om Johnson svarar för flera goda soloinsatser. Undantagen är snabba Limehouse blues, som får ut Konitz på sprinterbanan där han sätter dagsrekord, och Monkian round.

Zounds från 1990 är boxens knepigaste platta. Den namnkunniga kvartetten ägnar sig på tre spår åt kollektiv improvisation i ganska fri stil. Kenny Werner dubblar på synthesizer men det är ett svårmotiverat tillskott. En Ellingtonballad ges en ogin tolkning med underliggande karga, syntetiska klanger. Därefter följer en calypso som möjligen kan vara inspirerad av Ornette Coleman men saknar den energi som krävs. Titeln All things considered fick mig att misstänka en lös tolkning av All the things you are – och mycket riktigt… och i nästan 15 min.

Behållningen är Bill Stewarts svarar suveräna trumspel. Följaktligen är Soft Lee improvisationer över Softly as in a morning sunrise. Ev. farhågor om spåret Synthesthetics visar sig också stämma och följande låt, Taking a chance on love, blir som att plötsligt konfrontera ett swingband som i sin tur följs av ett solopianopoem. Kasten mellan olika spelstilar och förhållningssätt är inte helt problemfria.

Boxens femte cd från 1992 är samlingens mest intressanta. Dels spelar Konitz själv bitvis med en oväntad intensitet men det är den sorgligt okända pianisten Peggy Stern som är den musikaliskt dominerande kraften. Det energiska bandet inleder starkt med Sterns arr av Subconscious Lee (återigen en parafras, denna gång på Porters What is this thing…). Temat spelas kraftfullt med basen i pedalfunktion, och låtens nya inramning tycks uppenbart inspirera Konitz.

Stern har skrivit 9 av plattans 15 titlar och hennes stilbredd med referenser till latin och fusion slår igenom här och placerar på flera spår Konitz i en rytmisk kontext som tvingar honom lämna det vaga, återhållna uttryck som han annars ofta föredrar. Bandet håller hög klass och Stern själv framstår som den drivande motorn. Den här plattan bedömd separat skulle få minst fyra stjärnor.

Ulf Adåker