Lennie Tristano: The Duo Sessions

Dot Time (dottimerecords.com)
Lennie Tristano p, Connie Crothers p, Lenny Popkin ts, Roger Mancuso dm. Insp. New York 1967-76.

Pianisten, pedagogen och mentorn Lennie Tristano (1919-1978) var ingen skämtare. Det vilade ett skär av dysterhet omkring både hans person och musik. Även om den viktigaste perioden i hans karriär tidsmässigt föll samman med skapelsen av bebopmusiken, och Tristano liksom bopmusikerna oftast använde harmonischeman från Den stora amerikanska sångboken förblev hans musik, till skillnad från den komplexa men eldiga bebopen, cerebral och inåtvänd.
Till skillnad från hans många lärjungar – bland andra Lee Konitz, Warne Marsh och Billy Bauer – hade han däremot inte förmågan att skapa nya berättelser på egen hand. Visst sökte han lika kompromisslöst som dem, men det han kom fram till visade sig sällan i en överordnad struktur eller historia. Med sitt eget spel lämnade han oss oftast med sporadiska laboratorieövningar vilka präglades av hans bristande intresse för melodi som element och som alltid dominerades av hans introverta jag.

Dessa tills nu outgivna duetter från 60- och 70-talen med yngre disciplar utgör inte heller någon oas i den öken, som denne recensent anser att Tristano uttrycksmässigt hamnade i de få gånger han spelade offentligt. Materialet är det samma som alltid hos Tristano – standards, antingen med deras egna titlar och harmonischeman eller som parafraser över de samma med nya och outgrundliga titlar. Men på denna utgivning supplerar två helt fria stycken för två pianon, utförda tillsammans med Connie Crothers. Just dessa två stycken visar att Tristano – när han tvingas till det – kan sträva efter något överordnat strukturellt. Från den första tonen – trots den totala friheten han har unnat sig själv och Crothers – söker han hållpunkter i de melodiska motiv som Crothers forskande rör sig kring. Dessa tio minuterna rättfärdigar hela utgivningen.

Duetterna med Lenny Popkin och Roger Mancuso är inte lika intressanta. I de sex titlarna med Popkin yttrar sig de två musikernas intensiva intresse efter avancerade licks paradoxalt nog förströdda. Det låter helt enkelt inte som om de hör varandra när de var för sig arbetar sig in i sina respektive universum. Det är inte en duett, det är två solon spelade simultant. I avdelningen med Mancuso, där han är ensam om att skapa melodi och harmoni, kan man bättre studera Tristanos metod. Dels får Mancusos inspirerade spel Tristano till att ta mer avstamp i den rytmiska attacken än normalt, dels visar han att också när dysterheten i uttrycket således avtager, så förbinder han sig inte till sina lyssnare via en konstnärlig eller emotionell historia. Han verkar bara fråga sig själv: hur kan jag genomföra harmoniutvidgningar och avancerade intervallspring som rena etyder. Hur kan jag bäst studera när jag spelar?

Peter H Larsen