LISA MEZZACAPPA & NIGHTSHADE Cosmic Rift

Recenserad i OJ 1-12

LISA MEZZACAPPA & NIGHTSHADE
Cosmic Rift

Cosmic rift (prelude) – Delphinus – The Eric Dolphy memorial barbeque – Regard de L’etoile – Ballet – Alvamel’s dream – Cosmic rift
Leo Records CDLR 613

Lisa Mezzacappa b, Cory Wright cl, John Finkbeiner g, Tim Perkis elektronik, Kjell Nordeson vib, perc.
Insp 2011.

   Betyg 4: ••••

Elegisk – så kan man beskriva grundackordet på Lisa Mezzacappas nya skiva. En sorgesång – men liksom själva ordet ”elegi” är musiken alldeles mjuk, rörlig och gestisk. Med andra ord, väldigt kroppslig. Om Mezzacappas förra skiva What is known (se OJ nr 6/2010) kan beskrivas som punkjazz, så är detta till synes rena motsatsen: här framförs kompositioner av Mezzacappa själv, klarinettisten Cory Wright, men också av Frank Zappa och Olivier Messiaen.

Men ”framförs” är fel uttryck: detta är inte klassiska musiker bundna till notstället, utan improviserande musiker som förhåller sig till olika former av notskrifter. Här finns en attityd av respektlöshet som jag gillar, och som förenar denna skiva med den förra.

Messiaens Regard de L’etoile har jag bara hört i konventionella pianotolkningar, och aldrig riktigt fått fatt i. Nightshade gör samma musik förunderligt befriad från all stelhet – och det sker just därför att instrumentalisterna är improviserande musiker, vana att röra sig till och från ett centrum. Men här spelar man också med en skarpeggad exakthet som är imponerande. Det är mycket vackert, med en skarpslipad egg av kyla.

Om den här musiken inte självklart placerar sig i någon jazztradition, så hör den å andra sidan helt hemma i en modern hållning, där genregränser inte äger giltighet. Nightshade tycks ha uppkommit ur ett sådant typiskt samarbete med bildkonstnärer, vilket kanske förklarar musikens gestiska karaktär: det är som om den överskrider det låtande och tonala, för att istället materialiseras som kroppsliga åtbörder: en arm som sträcks ut, ett ben som böjs. Men det är bilder som musiken skapar i lyssnaren.

Nightshade förtöjs till jorden och marken genom Mezzacappas eget basspel, och svingar sig mot stjärnhimlar genom Cory Wrights klarinetter. Däremellan skrapar Finkbeiner gitarrsträngar, Perkis lägger in nästan felaktiga men ändå fungerande datorslingor, och Kjell Nordeson, med sin särskilda exakthet, snittar musiken fint och låter den lysa upp i vibrafonens klangmoln.

Det här är för mig en av 2011 års absolut bästa skivor.

Ulf Olsson