Liselotte Östblom: A Paintbrush Unfold

STBLM Records
Liselotte Östblom voc, fl, Felix Tvedegaard Heim dr, Tom Olovsson b, William Benckert keyb, Benjamin Koverman g, Hanny Bylund voc, Anna Lindahl voc, Fridolf Östblom voc, Axel Fagerberg perc, Filip Tunevi tr.

Det var länge sedan jag hörde så mycket wailande sång på en svensk skiva. Det kan ju vara rätt påfrestande men Liselotte Östblom sjunger väldigt bra och håller sig på precis rätt sida om den röstakrobatiska gränsen.
Det är en – låt mig säga det direkt – mycket fin debut i det neosouliga facket. Färgad av jazz och hiphop och ibland adderad med en lätt gospelfeeling, som lirar bra med texter som har ett både jordiskt och himmelskt perspektiv på livet och kärleken.

Med start i en instrumental inledning som svävar omkring lika kosmisk jazzigt som Lonnie Liston Smith gjorde på 70-talet – hon fångar mig redan där – läggs grunden för sex snyggt komponerade, finurligt arrangerade och proffsigt producerade låtar.

Liselotte Östblom står för allt själv: komposition, arr och produktion och har skapat en fin helhet och ett mjukt och behagligt flyt under de 28 minuter (traditionell lp-längd) som albumet varar.
Med tanke på att det är en äkta DIY-produktion – finansierad genom en kickstarter-kampanj och utgiven på eget bolag – är det imponerande ambitiöst att albumet är mixat och mastrat i New York av den lika erfarna som välmeriterade Dave Darlington. Jag vill påstå att det var värt resan över Atlanten: ljudbilden är varm och heltäckande och med bra tryck i basen.
Framförandet – av en ung konstellation relativt oetablerade musiker – är lika imponerande. Sången står förstås i fokus: Liselotte Östblom sjunger smidigt med engagemang och innerlighet och får mycket god hjälp med stämmorna av Hanny Bylund, Anna Lindahl och Fridolf Östblom.
Jag måste säga att jag häpnar lite över den stabilt grooviga rytmsektionen: basisten Tom Olovsson och trummisen Felix Tvedegaard Heim är för mig nya namn men groovar med en auktoritet man inte kan ta för självklar på en svensk debut. En hedersutmärkelse måste också utdelas till Axel Fagerberg som adderar slagverk på exakt rätt ställen.
William Benckert färgar ljudbilden med mjuka klaviaturer – kan man någonsin få nog av Fender Rhodes-ljudet? – och Benjamin Koverman gör en utmärkt insats som gitarrist. Hans solo på I Met You är, bortsett det processade ljudet, alldeles lysande.

Jo, det här är en på alla tänkbara plan lika själfull som imponerande fokuserad debut. Det är förvisso inget nytt under solen, snarare en personlig förädling av en stark svart soulig tradition från Stevie Wonder till Erykah Badu ungefär. Men allt behöver ju faktiskt inte vara nyskapande.

Dan Backman

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(8) { [0]=> int(54639) [1]=> int(54209) [2]=> int(54541) [3]=> int(54566) [4]=> int(50803) [5]=> int(51323) [6]=> int(54382) [7]=> int(54329) }