MARIA FAUST Jazz catastrophe

Recenserad i OJ 5-13

MARIA FAUST
Jazz catastrophe

Rocket thighs – City birds at night – Superhero trauma center – Figaro – Vladimir – Love is a dog from hell

Barefoot records BFREC025CD/barefoot-records.com/Plugged/ tid 39 min.
Kasper Tranberg tp, Tobias Wiklund tp, Jens Kristian Bang tb, Kristian Tangvik tu, Maria Faust as, Lars Greve ts cl, Henrik Pultz Melbye ts bars, Sture Ericson bars bcl, Anna Juuliska Nykvist fl (2,3,4), Stephan Sieben g, Morten Pedersen p, Nils Bo Davidsen b, Adam Pultz Melbye b, Håkon Berre dr, Qarin Wikström vo elektronik. Insp i Köpenhamn sept 2012.

Betyg 4: ••••

Den ursprungligen estländska saxofonisten och kompositören Maria Faust, bor och verkar sedan några år i Danmark. Där har hon bland annat en egen sjumannagrupp som bildar stommen till storbandet Jazz Catastrophe. Ett delvis klassiskt besatt storband som Faust använder för att spela egen musik och arrangemang. Ibland låter musiken som en kamp mellan ett tight och välarrat storband och mera fritt improviserad musik. När det funkar så låter det riktigt intressant, som i fina temat Vladimir som lufsar igång efter en plottrig inledning mellan de båda basisterna och Tangviks tuba.

Det är sedan denna ”bas-trio” som drar igång hela ensemblen som sedan leder över i ett roligt solo från Sture Ericsons basklarinett. Det arrangerade och det mer lössläppta spelet hänger ihop och blir tung och spännande musik. Ibland ställs bara ett storbandsutbrott bredvid en ensam Stephan Sieben med fritt gitarrspel. Då blir det två musikaliska detaljer som inte bildar något helt och därmed inte blir lika bra.

Detta utspelar sig vid superhjältarnas traumacenter och kanske illustrerar något traumafokuserat behandlingsarbete eller kanske någon dissocierad del av Spindelmannens uppspjälkade personlighet, vem vet? Det är i alla fall en fantastisk låt-titel som uppenbarligen väcker en del fria associationer.

Men oftast är detta ett spännande nutida storband med många fina solister. Faust själv spelar raspigt uttrycksfull altsax och Qarin Wikströms ordlösa vokalinsatser finns som ett element i orkesterklangen.

Fint album, där omslaget är bilder av hudutslag som ser ut som bland annat olika datakontakter och är benämnda därefter. Rätt äckligt faktiskt!

Jan Strand