MARIUS NESET Golden Xplosion

Recenserad i OJ 2-12

MARIUS NESET
Golden Xplosion

Introducing: Golden Xplosion – Golden Explosion – City on fire – Sane – Old Poison (XL) – Shame us – Saxophone intermezzo – The real YSJ – Saxophone intermezzo II – Angel of the north –Epologue

Edition Records EDN 1027/www.westmanmusic.com/tid 48 min

Marius Neset ts ss p keyb, Django Bates keyb p tp e-horn, Jasper Höiby b, Anton Eger dr.
Insp i Norge 25 – 27 januari 2010.

Betyg 4: ••••

Överraskningarnas tid är inte förbi, och skönt är väl det inte minst när det gäller jazzen som trots sin mångfald kan former och spår ibland kan kännas alltför förutsägbara eller uppkörda.

Den norske saxofonisten Marius Neset – född i Bergen för 25 år sedan – är utbildad i Köpenhamn där han tidigt upptäcktes av pianisten och musikaliske fritänkaren Django Bates. Bates har matchat Neset i sitt storband stoRMChaser Big Band och gruppen Human Chain, där just de fria ramarna fått och får talanger att växa.

När nu Neset ger ut sin första skiva i eget namn Golden Xplosion, så har Bates en framträdande roll – även om Neset står för arrangemang, produktion och komponerande – och finns påtagligt närvarande. Cdn gör definitivt skäl för sitt namn och musiken är högexplosiv och i flera avseende guldbehängd, vilket inte minst lovorden från brittisk jazzpress omvittnar. Neset lyckas förena flera disparata influenser och göra något högst personligt och profilerat av dessa.

Påverkan från Michael Brecker är tydlig i sound och frasering, de blixtsnabba, mångtoniga men sällan överlastade solinpassen parat med en rak, direkt melodisk adressering i botten gör att det finns en omedelbarhet som griper tag. Ett innovativt användande av elektronik och pålagringar i ensemblespelet, där Neset stundtals låter som en hel brassektion ger tyngd.

Likaså det lyriskt sammanhållna balladspelet som i det smäktande solostycket Old poison (XL) och i de två ”intermezzona”. Influenserna från Jan Garbarek finns även hos Neset, som i den homageliknande Angel of the north, ett stycke som mycket väl skulle kunna tillskrivas nestorn Garbarek. Django Bates soloinpass både på trumpet och inte minst på synthar ger en anarkistisk oförutsägbarhet som stärker Nesets genuinitet. Även basisten Jasper Höijby och trumslagaren Anton Eger får självständiga roller och friheter i sina solon, där inte mins Höijby  i Shame us visar på en spännande egensinnighet.

Det var länge sedan jag hörde en så fullödig debutplatta, där ribban satts högt men trots det efter flera spelningar ligger kvar. En skiva som mycket varmt rekommenderas till alla som är nyfikna på var jazzen kan tänkas ta vägen.

Ulf Thelander