Matana Roberts: Coin Coin Chapter Four: Memphis

Constellation (cstrecords.com)
Matana Roberts as, cl, wordspeak, v, Hannah Marcus el-g, nylon string guitar, fiddle, accordion, v, Sam Shalabi el-g, oud, v, Nicolas Caloia b, v, Ryan Sawyer d, vib, jaw harp, v. Gäster: Stewe Swell tmb, v, Ryan White vib, Thierry Amar v, Nadia Moss v, Jessica Moss v, Ian Havsky v. Inspelat i Breakglass, Montréal, Québec.

Det är en smal kartongbit till skivomslag jag håller i min hand. Brun och blå, sönderklottrad, genomklottrad av bilder, text och på framsidan en mugshot på en ung kvinna. Coin Coin Chapter Four: Memphis är det fjärde albumet i projektet Coin Coin signerat multikonstnären Matana Roberts. Fotot på omslaget beskrivs som “pure american black folk defiance” och är på Roberts mormor.
Jag lyssnade på Roberts första gången för några år sedan på skivan Coin Coin Chapter Two: Mississippi Moonchile (Constellation, 2013) och då särskilt på spåret Amma Jerusalem School. Ibland läser man en dikt, ibland hör man en låt, ibland hör man någon tala och man tänker: konst kan faktiskt säga saker som är verkligt och sant. Och det har att göra med om den konsten vågar vara ärlig och kanske någonting om sårbarhet.

Roberts är altsaxofonist, klarinettist, kompositör, sångare och poet. Musiksajten Pitchfork har utökat hennes titelkatalog med: “(…) storyteller, musician, ethnographer, historian, bandleader, arranger, improviser, (…) activist. Hon var tidigare aktiv medlem i den radikala och musikaliskt progressiva rörelsen AACM, grundad i Chicago 1965.

Texten innanför skivomslagets pärmar är en strömmande kedja av information, tackord och fragment av Roberts släkthistoria – människor som levt och dött, älskat och mördats och hur deras liv liksom utgör grundbultarna i skivans berättelser. Den strömmande uppställningen av texten ger lyssnaren en föraning om skivans innehåll. Coin Coin Chapter Four: Memphis är en svindlande resa genom blues, jazz, friimpro, afro-futurism, bluegrass, poesi och nordamerikansk vistradition. Övergångarna mellan stilarna är galna och helt sömlösa. Jag imponeras ännu en gång av Roberts fenomenala sätt att presentera och inkorporera teman. De kan komma plötsligt, mitt i en sekvens där frijazz möter rymdjazz, och ändå känns timingen helt självklar. Här är poserna och ängsligheterna få. Det finns alltid något djupt och vasst i Roberts musik som bryts av med enkla nästan följsamma klanger. Spåret Her Mighty Waters är ett avskalat vokalarrangemang på folklåten Roll the Old Chariot. Roberts skriver i konvolutet att:
“i stand/we stand on the backs of people who never got a chance 2 fully express themselves but each pushed forward in some fearless way tht begot so much …
fearlessness is all we will ever have ….
don’t squander it….
embrace it….”

Det här är musik som berättar varifrån den kommer. Roberts skriver om släktingen vars historia genomsyrar den här skivan. Kvinnan som levde ensam i skogen och vars pappa mördats av män i vita huvor. Mamman död, försvunnen. Berättelsen om en “wo(e(man”, en sorgens kvinna, en olyckans kvinna, en armodets kvinna. Roberts sjunger, pratar, säger: “i am a child of the wind/even dad said so we used to race and i would always win and he say/run baby run/run like the wind/memory is the most unusual thing”.
Att minnas är det märkligaste av ting. Och vilken musik det kan ge.

Channa Riedel