Mats Gustafsson & Nu Ensemblen: Hidros 8

Mats Gustafsson & Nu Ensemblen

Hidros 8

Trost (trost.at)

Mats Gustafsson bs, cond, Anna Högberg as, bs, Susanna Santos Silva tp, Per Åke Holmlander tuba, Hedvig Mollestad g, Dieb 13 turntable, Christof Kurzmann lloop, voc, Masimo Pupillo b, Gert Jan Prins dr, elektronik, Ivar Loe Bjørnstad dr. Insp. DE Studio, Antwerpen, Belgien, 23 november 2016.

Två långa stycken med superladdad ensemble. Kulminationsmusik som rotar runt i de minsta skärande ljuden och knappt hörbara rasslen för att sakta samla ihop sig till allt fetare klanger som exploderar. Nej förresten, de exploderar inte. Det tunga rockigt massiva tilltalet förvånar ingen i dag – det var annorlunda tidigare. Fantastiskt vilt ylande gitarrslingor och pumpande bas associeras inte längre till revolt och protest; det har blivit en signal för längtan, en möjlighet att låta känslorna växa till sprutande fontäner. Allt i minnet av en musik som en gång betydde uppror med framtiden i sikte. Nu är det saknaden som får oss att sucka. Och den här musikaliska metamorfosen från en tid till en annan gör få bättre än Mats Gustafsson och Nu Ensemblen.

De stora tunga sjungande ensemblepartierna är som sorgekörer vid en begravning mer än orkestern i täten för demonstrationen. Ja, Gustafsson skriver på konvolutet att han längtar efter att världen helas samtidigt som han fruktar att det inte går. De två spåren är som meditationer över var du själv befinner dig i denna världens rusande sönderfall.

Och så skickligt det byggs upp. Småljud knastrar ihop, de minsta detaljerna är som vassa järnfilspån, en del smålkrafs hindrar mig från att sjunka in i slappt lyssnande. Dieb 13 irrar med nervösa irriterande ryckningar. Slagverket kastar rytmer och ljud i ett svirrande tempo. Ensemblen har känsla för klangers värden och skiftande färger; ljudkonst av klass.

Ur den vemodiga blåsarkören stiger individer fram. Gustafsson själv illustrerar sorg i kombination med raseri; ingen kan som han stänga in sig i instrumentet och angripa det från alla håll. Knastrar, gnisslar, tjuter, ylar, brummar. Skära toner och ljud så att instrumentet skriker av smärta.

Före honom har Susanna Santos Silva trumpetat sig över molnen med hjälp av ensemblen. Ibland utkristalliseras små grupper som liksom tar varandra om axlarna som för att trösta. Och då puttrar Holmlanders tuba tryggt men ändå skört för att vara ett så mörkt instrument.

I andra stycket på skivan känns början som en frågande bön. Kurzmanns okonstlade röst ger den en naiv klang. Men den naiviteten visar sig proppad med känslor – lycka, frustration, drömmar – då instrumenten träder in. Bönen förblir men extasen tar vid. Högbergs sax ger mig många lyckliga minuters levitation. Gamle vännen Olle Bonniér skulle vittnat om att han hela tiden svävade fritt.  Jag trodde inte det var möjligt men här spricker oron och glimtvis får allas hetaste tankar och längtan ton. Slagverket sprutar rytmer och ljud som grus från en väg där någon färdas fort. Här vågar musiken sig på en riktning. Som att påminna oss om att framtiden har funnits – lyssna bara!

Thomas Millroth