Mama Records (Mamajazz.com)
Mats Holmquist comp, cond, Dick Oatts ss, as, Randy Brecker, Andris Augstkalns, Gints Stepanovs, Gerhard Ornig, Reinis Purins, Felix Schönhofer tp, flh, Laura Rozenberga, Lauris Zvejnieks, Uldis Ziedins, tb, Nauris Strezs, b-tb, Davis Jurka as, ss, cl, Kärlis Varnags as, ss, fl, Gints Paberzs ts, cl, Maris Jekabsons ts, cl, Kristaps Lubovs brs, cl, Marcis Auzins, g, Viktors Ritovs p, Edvins Ozols b, Artis Orubs dr. Insp. Radiohuset i Riga, Studie 1, oktober 2015.
Egentligen är minimalismen och jazzen varandras motsättningar. Medan minimalismen baserar sig på monotoni och emotionell neutralitet är jazzen den individualistiska musikerns tillflyktsort – platsen där alla musikens ingredienser kan varieras och där det emotionella avtrycket hos lyssnaren ofta kan vara målet.
Mot den bakgrunden är det något av en paradox att Mats Holmquist så länge har arbetat för att få dessa två musikaliska genrer att smälta samman, ett arbete som nu har krönts med utgivningen av denna cd. Här låter han den lettiska radions bigband och ett par celebra amerikanska gäster utgöra sitt laboratorium. Och jag använder med vilja ordet laboratorium för projektet förefaller att vara precis det som Holmquist utger det för att vara: en lång stilövning.
Holmquists främsta inspiration är amerikanske John Adams som, liksom Holmquist gör det här, har använt akustiska instrument i sin minimalism och därmed skiljer sig från mera hard-core minimalister som Reich, Riley och Glass. De har däremot ofta använt elektroniska ”ljudframbringare” för att markera musikens neutralitet i förhållande till komponistens eller lyssnarens emotionella svängningar. De akustiska instrumenten gör musiken mera attraktiv i denne recensents öron för det ger klangvariationer som inte kan tänkas om det inte var en människa bakom instrumentet. Trots det förefaller Holmquist musik, här med sju nya titlar, som helt klassisk minimalism med den väldiga mängd av repetitiva fragment samt frånvaron av melodisk utveckling och dynamisk variation.
I den lettiska orkestern har Holmquist funnit en självklar samarbetspartner till det här projektet. Den historiskt höga kvaliteten i den baltiska musikerutbildningen visar sig här genom musikernas disciplinerade förmåga att spela dessa monotona strukturer helt perfekt. I nästan alla sju styckena låter Holmquist mässingblåsarna – bara öppna horn – dominera kraftigt i förhållande till saxgruppen, liksom den dynamiska utvecklingen styrs stramt och slutar med att figurerna omärkligt men säkert närmar sig forte. Beundrare av Stan Kentons och Gene Rolands musik kommer att få tårar i ögonen.
Många människor har använt minimalismen som meditationsredskap eftersom de uppfattar det som de hör som ett ”tillstånd” och inte som musik, och så kunde det också vara med detta försök om Holmquist inte hade satt in så många solister. Mest notabelt är naturligtvis de två amerikanska gästerna som bägge måste sägas vara väl valda till Holmquists experimentarium då både Dick Oatts och Randy Brecker må betraktas som expressionister, som tydligt kan höras över 12-15 fortespelande blåsare. Ingen av dem kommer dock till att utgöra de oaser man som lyssnare behöver i dessa massiva ljudstrukturer. Deras solon förefaller spända och utan riktning eftersom de är tvungna att improvisera över musik som är fattig på melodiskt innehåll och harmonisk utveckling. I klartext: med den här utgångspunkten för improvisation har de möjlighet att skjuta vilt i alla riktningar och den möjligheten griper de.
Men, Randy Breckers solo i A Quick Ride In a Jazz Mobile är ett positivt undantag. Titeln berättar varför.
Peter H. Larsen
Som prenumerant på tidningen JAZZ kan du här logga in och läsa låsta artiklar och alla tidigare nummer.
Inte prenumerant ännu? Prenumerera här
