Matt Mitchell: A Pouting Grimace

PI Recordings (Forsyte)
Matt Michell p, elektonik, synt, Kim Cass kb, Kate Gentile dr, gongs, perc, Ches Smith vib, klockspel, bongos, gongs, timp, perc, Dan Weiss tabla, Patricia Brennan vib, maimba, Katie Andrews harpa, Anna Webber fl, a-fl, b-fl, Jon Irabagon sopraninos, ss, Ben Kono oboe, engelskt horn, Sara Schoenbeck fagott, Scott Robinson bas-s, kontra-bkl, Tyshawn Sorey dir. Insp. mars 2017 Brooklyn New York.

Här är det mycket Henry Cow goes Zappa – tycker jag. Det är väl fagotten som gör musiken cowig och det myckna slagverket som gör det zappigt kanske. Hurusom, väldigt underhållande.
Det är ett maffigt opus som Matt Mitchell bjuder oss på denna gång. Visserligen har cd:n en speltid på bara 47 minuter men den är fullmatad med intressanta strukturer, linjer, rytmer och överlagringar. Avsaknaden av starkare personliga avtryck i melodier och solon gör att musiken på något konstigt sätt går in genom ena örat och ut genom det andra. En hisnande musik för stunden som jag ändå återvänder till gång efter gång. Som med chips. Märkligt.

Typisk störrebandsmusik från New York och att Mitchell är med i Tim Berne’s Snakeoil och att Dan Weiss medverkar på tablas ger en klar fingervisning vartåt det låter. Mitchell använder ett väldigt spännande instrumentarium till denna putande grimas. Besättningen varierar mellan låtarna. Som mest är de 12 musiker, trakterandes bland annat harpa, oboe, engelskt horn, fagott, bas-sax, basflöjt, kontrabas klarinett, tablas, stort slagverk. Plus en dirigent (Tyshawn Sorey) som sannerligen får göra rätt för sig. Fyra av de tio spåren är helt elektroakustiska. En introduktion, två vilopunkter och en avslutning som för mig ibland verkar komma från en helt annan skiva.
Matt Mitchell är en fantastisk pianist och kompositör. Han är smart, fingerfärdig, påhittig och har god smak. Jag vill nog ha lite lite till …

Per-Åke Holmlander