Mattias Risbergs Mining: Krantzkommun

Mattias Risbergs Mining

Krantzkommun

Kullen Reko (Plugged)

Mattias Risberg p, keyb, Stine Hellberg Agback harpa, Mattias Risberg komp, Sten Sandell p, Jennie Abrahamsson voc, Dan Berglund b, Jon Fäl dr, Josefin Runsteen fiol,

Fredrik Ljungkvist, Per Texas Johansson sax, Eva Lindal vi, David Stackenäs g. r. Insp. Atlantis Studio, 29-30 november 2021.

Risbergs Mining ger ut nummer tre i trilogin som berör minnen av hans barndom i Bergslagen.  För tre år sedan skrev jag i min recension om hur medryckande musiken var redan från start. Så är det nu också. Bandet slår upp en öppen port för lyssnarna.  Jag skrev också att  musiken var bäst då den ville ha form, starkast då rösten sjöng med instrumenten . Den vokala klangen är som ett ljus i musiken också här. Men i och med att bandet nu är större är variationsrikedomen mer uttalad. Det finns alltid någon slinga eller tråd att förvånas över.

Det här är musik som tar ställning. Inte bara till Risbergs bakgrund i Bergslagen. I musiken sveper förbi både de som vägrade bocka för överheten och de som ändå böjde sig. Hårdheten i samhället ekar  i flera av texterna. Inte minst den på svensktyska återkommande melodin och frasen Du bist meine Kranzkommun. Ekon från Mingus, Schlippenbach och tyska kabaréer. Hittepåtsykan dyker upp som ilsken kommentar till samhällsförhållanden – då som nu. Det spikas fast i öronen som återkommande Leitmotiv, för att fortsätta prata tyska. Ilska och ironi förenas och då blir det också en härlig vinkling på protestmusik i största allmänhet. Men mer allvarligt återkommer temat också i sånger där den ljusa lite vemodiga rösten tar upp exploateringen av människor. Måste det vara så? Det här är förstås ingen kampmusik, den framstår mer som en scenisk framställning av Risbergs bakgrund och de tankar som är en följd av de erfarenheterna.

Så spänns musiken mellan vrede och vemod. Pulsen slår hårt. Det bor mycket tryck i det här bandet och det märks till exempel i saxarna som gör glödande jazzimpro. Men kanske mest stannar fiolen i mitt minne. Den liksom nynnar fram sina improvisationer med en nästan grafiskt skarp linje. Skär musiken på tvärs. Den personliga rösten stannar länge kvar.

Och i mer flytande partier i skimrande klanger lunkar basen på och ger en stadga där det blir möjligt att lyssna liksom basisten själv på de andra. Ingen försvinner utom hörhåll. Dessa mer meditativa partier har blivit rikare genom att orkestern blivit större. Musiken har flera intensiva höjdpunkter innan den samlar ihop sig kring det beska kranskommuntemat och låter alla musikerna komma tätt samman. Det blir en mumlande och lockande ström av komposition och improvisation som det inte går att skilja åt.

Ett stänk vemod och borttynande klanger gör albumet till en kärleksförklaring till hembygden samtidigt som musiken så väl minns allt det andra som kompositören retade sig på förr. Nu är det ett eko, en berättelse, som ändå en del generella frågor fortfarande växer ur. Allt detta ryms i en stor klang fylld av skimrande musik.

Thomas Millroth