Mattias Risbergs Mining Magnitude the world

Mattias Risbergs Mining

Magnitude the world

Kullen Reko (Plugged)

Jennie Abrahamson voc, Dan Berglund b, Stina Hellberg Agback harpa, Eva Lindal violin) Per Texas Johansson träblås,  Mattias Risberg keys Josefin Runsteen violin, viola, perc David Stackenäs g Konrad Agnas dr. Insp. Stripa gruvområde 2022 och Atlantis Studio 2023.

Fjärde delen i Mattias Risbergs mastodontprojekt Mining har en något mjukare och mer melankolisk framtoning än de föregående. Han skriver själv på skivomslaget att den ursprungliga intentionen var att komponera ett rekviem. Inte så konstigt kanske då själva processen inleddes samtidigt med Putins storskaliga invasion av Ukraina. Men även om det inte blev något rekviem är det tydligt hur såväl Ukraina som pandemin och klimatkrisen färgat av sig.

Precis som tidigare håller Risberg och den handplockade ensemblen till i ett kreativt gränsland mellan progressiv rock och jazz. En plats där också impro, avantgarde, utomeuropeisk traditionsmusik och en smula Björk kan samverka.

Jennie Abrahamson spelar även denna gång något av en huvudroll. Det gör hon mycket bra. Att hon sjunger lite som Kate Bush är helt i sin ordning då den brittiska progrocken från sjuttiotalet känns närvarande. Att de samtidskommenterande texterna inte alltid går fram är förstås lite synd, så är det också på de andra albumen.

Stina Hellberg Agbacks harpa spelar också en framskjuten roll och ger musiken, tillsammans med Eva Lindals och Josefin Runsteens violiner, en vackert eterisk karaktär.

Sammantaget är det ett riktigt fint album, kanske det hittills bästa i den till stora delar lysande sviten. Risbergs musik är mångfacetterat dramatisk i all sin eklektiska och, mestadels, akustiska glans och framförandet är stringent och inspirerat.

Det finns mycket att ta upp: öppningsspårets knixiga Frank Zappa-slingor, den ödesmättat och gnissligt malande To The Blue, en lång duett med Dan Berglunds kontrabas och Stina Hellberg Agbacks harpa. Partiet när de kärva stråkarna i titelspåret övergått i någon slags bossa, med en vackert vilsen klarinett, inte att förglömma.

Måste också nämna den perfekta avslutningen Memento Mori. Visst är det något av en pastisch på klassisk musik, men med det innerliga framförandet blir det vackert och berörande på riktigt.

Dan Backman

Annonser

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Relaterat

Annonser
array(10) { [0]=> int(51323) [1]=> int(50803) [2]=> int(54013) [3]=> int(54305) [4]=> int(54382) [5]=> int(54353) [6]=> int(54329) [7]=> int(54209) [8]=> int(54325) [9]=> int(54321) }