MAX.BAB – Inner Orbit

Recenserad i OJ 1-10

max.bab
Inner orbit

Overture part I – Overture part II – Interstellar exit – 5000 miles in 12 minutes – Echos inside – Star city – From Gagarin’s point of view – Inner orbit – A distant place – Quietude

ACT Music ACT 9666-2 / tid 66 min

Max von Mosch ss ts, Benedikt Jahnel p, Benny Schäfer b, Andi Haberl dr. Insp Realistic Sound, München, 24 september 2008 och 24 mars 2009.
•••

”Young German Jazz” – under den rubriken marknadsförs den här skivan. Om man med ”ung” förväntar sig en bildstormarattityd tänker man dock fel. Det här är tvärtom mycket skolad musik, och det ligger väl också något ungt i det. Musiken är snygg, kompositionerna genomarbetade, med det hela är också rätt opersonligt. Inuti skivan finns en bild på gruppen, där de ser ut som om de just övat klädsim. Det känns mest som ett marknadsföringstrick. Så särskilt spexigt är det här inte.

Musiken på Inner orbit sägs skildra både den yttre resan – resan i rymden – och den inre. Det där är ju en fin gammal tysk tradition, minns Kants ”stjärnhimlen över mig och morallagen inom mig”. Stämningen på skivan är dock närmast pastoral, jag föreställer mig inte rymden, knappast mitt eget inre heller. Den här stämningen byggs särskilt upp av von Moschs sax och Jahnels piano. Von Moschs spel är väldigt mjukt, möjligen något begränsat, men njutbart.

Jahnel låter inte så mycket som en jazzpianist, snarare som en elev till Satie; det är framför allt hans pianomelodier som dröjer sig kvar i minnet. Schäfer och Haberl är mer eklektiska i sina respektive stilar, vilket inte minst hörs i det abstrakta mittpartiet av Esbjörn Svenssons From Gagarin’s point of view. Särskilt Schäfer kunde gärna komma fram mer; när han gör det, som i A Distant Place, skivans bästa spår, excellerar han. Haberl har en tendens att ibland bli lite väl rockig för min smak, vilket gör att vissa partier närmast blir något slags symfonirock.

Kort sagt är det här ett gott exempel på nutida jazz. Det är gott – det är vackert och genomarbetat – men det är också just bara ett exempel – max.babs musik är i slutändan rätt opersonlig.